24 oktober 2007

Krossa matriarkatet!

Mig veterligen är Jan Myrdal den ende kände debattör som inte bara betvivlat att hans far var hans far utan även att hans mor var hans mor. Det är kanske därför han så lätt avfärdas som "tokstolle". Speciellt på högerkanten.

Det som på den kanten mest ligger honom i fatet är hans kommunism och försvar av Pol Pot och de despotiska oligarkerna i Peking. Jag skulle föreställa mig att Myrdal, precis som mallgrodan Guillou, anser sig genetiskt oförmögen att ha fel, varför logiskt sett ingen av herrarna har någonsin kan ha haft det.

Myrdal är dock en försvarare av nationalstaten Sverige, vidare en feminismens vedersakare. Och det är i egenskap av det senare som jag här ägnar honom några rader.

Så länge vi män inte har några lika radikala företrädare på den offentliga arenan, så skall vi vara tacksamma för att Myrdal tar upp en manlig rättighetsfråga som aldrig diskuteras som en sådan: faderskapsfrågan. Detta är så mycket mer häpnadsväckande som att det är vanligare att barn har en annan pappa än de tror än att ha blivit bortbytta på BB. Oändligt mycket vanligare, men ni kan ju tänka er vilket ramaskri om det ens var en hälften så vanligt eller en fjärdedel så vanligt med bortbytingar.

Av någon outgrundlig anledning så är det dock oväsentligt, i lagstiftarnas ögon, vem som är barnets far biologiskt, emedan det är extremt väsentligt vem som är dess mor. En kvinnlig EU-parlamentariker vill till och med förbjuda för någon att efterforska faderskap utan moderns tillåtelse. Hm. Undrar just varför?

Myrdals speciella tvivel om sitt ursprung - jag hade en arbetskamrat som faktiskt hade skäl till samma tvivel (hans mor var hans moster och hans moster var hans mor, fick han veta som 30-åring) - har gjort honom lyhörd även för barns rättigheter. Ty faderskapsfrågan är inte bara en manlig sådan utan även en allmänsklig, som angår alla barn, flickor som pojkar.

När det gäller insemination och adoption, så finns det ingen hejd på samhällets stöd för barnens rätt att veta sitt biologiska ursprung. Det är därför Sverige klokt nog avvisar feministiska och lesbiska krav på anonym inseminering. Något som är tillåtet i Danmark.

Men när det gäller otrohet, så bortser lagstiftarna helt plötsligt från denna rättighet. Då träder som en överordnad EU-lag kvinnans rätt i kraft. "Barns rätt är underrordnad kvinnorätt!" (Man behöver bara tänka på abortlagen för att inse det.)

Myrdal har dock i flera artiklar menat att det var en del av den borgerliga överhetens hyckleri. I hans föräldrars och hans eget vuxenumgänge var det vanligt att man visste vem som var ett barns egentlige far, men det var inte något som ansågs fint att tala om. Kvinnors ombytlighet (la donna è mobile) och speciella känslostyrdhet skulle inte användas mot dem, utan deras snedsprång var lika förlåtliga som ett barns felsteg jämfört med en vuxens. Kvinnor var helt enkelt inte moraliskt och intellektuellt männens jämbördiga, så man kunde inte ha samma krav på en kvinna som på en man.

Denna chevalereskhet har naturligtvis, som all mänsklig kultur, en biologisk grund. För att ett samhälle skall bestå, så måste det vara ett patriarkat. Eller så var det i alla fall förr. Männen står för det fysiska försvaret av kvinnor och barn mot andra män, och även för det tyngsta arbetet. De tycks också mindre känslostyrda utan mer kapabla att fatta nödvändiga, men hårda beslut, som kanske en kvinna skulle dragit sig för. Ur detta förhållande har den manliga överhögheten växt fram.

Till och med en så "obegriplig" sak som arabiskt kvinnoförtryck har sin grund i faderskapsfrågan. I och med att män aldrig kan vara säkra på sitt biologiska faderskap, om det inte skett ett DNA-test (fast då kan väl en bror eller far till och med vara den egentliga fadern?), så har man i äldre kulturer ansett sig föranledd att begränsa kvinnans rörelsefrihet. Romarna myntade uttrycket "Mater semper certa est, pater numquam" (vem är modern är är alltid säkert, aldrig vem fadern är) och judarna har alltid ansett att ingen är en jude som inte har en judisk mor; att ha en judisk far, vad bevisar det, egentligen?



Det är dags att vi i jämställd-hetens namn nu börjar beakta även mäns och barns rätt, inte bara kvinnans. Förvisso tas alltmer hänsyn till mäns rätt till umgänge med sina barn, men med tanke på att ca 10-15 procent av alla barn har en annan far än den biologiske, så visar det att här återstår ett stort problem för lagstiftarna att lösa.

Aftonbladet

Tre Myrdal-artiklar:

"Slut på tvivlet"

"Kalla mig gärna heteronormativ"

"Leve den svenska nationen"

Exempel på försök att blanda bort korten, kvinnochauvinism, mansförakt och småborgerligt tänkande:

Metro

6 Kommentarer:

Grue sa...

Bra text. Måste erkänna att jag alltid varit lite svag för den monumentale knäppskallen Myrdal. Han är politiskt vansinnig men faktiskt en av efterkrigstidens bästa svenska författare. Hans memoarer är riktigt välskrivna.

Intressanta och radikala idéer om patriarkat du har. Själv anser jag att kvinnan har en viktig plats i samhället men inte nödvändigtvis samma plats som mannen. Så var det i det jämförelsevis jämställda (jämför med hur det såg ut söder- och österut) nordiska samhället och den biten har socialismen tappat. Också nåt som tas upp av Lasch förresten.

Berit sa...

Från arabiska bekanta har jag lärt mig att vid muslimska skilsmässor stannar barnen i faderns familj och mamman får bara träffa dem med faderns medgivande.

Jean Moulin sa...

Tack kamrater. Smärre förtydliganden i texten har infogats.

Jag skriver alltid fort och är en dålig korrekturläsare.

Jag har bara läst första delen i den myrdalska barndomstriologin, men den är superb. Redan där framhåller Jan sin högerpartistiske farfar och storbonde som en oändligt mycket varmare och snällare människa än sina psykologiserande, progressiva föräldrar. Speciellt Alva tycks inge honom fasa.

Ärligt tror jag Jan ser sig som en sentida inkarnation av Sven Hedin och August Strinberg. Utseendemässigt är han lik den store upptäcktsresande.

En gammal idol till mig, Sven Stolpe, reagerade dock med raseri mot Jans nidbild av föräldrarna, men nu var han mer konservativ än undertecknad. Jag anser Stolpe hade fel och var småborgerlig i det hänseendet.

Kanske denna min åsikt förklarar Grues intryck av mig som "radikal" och ideologiskt lätt obesläktad med honom själv. (Grue kallar sig ju konservativ, emedan jag oftare betonar min nyliberala/individualistiska grundsyn.)

Jag är nog en udda fågel, och passar inte in varken bland konservativa eller nyliberaler (fast, kära Berit, jag gillar liksom du den nyliberale "isolationisten" Ron Paul!), brukar därför beskriva mig som en ideologisk gatukorsning.

Berits info. får mig att önska mer info. Jag antar att det rör sig om barn som man känner sig säker på är avlade inom äktenskapet. Man vill ju inte att egendom skall gå släkten ur händerna.

Berits info. får mig att associera till alla barn som rövas bort av sina arabiska hemländer av sin fäder, när äktenskapet med svenska spricker.

Faderskapsfrågan är universell.

I "Den Vite Massajen" skildras hur den schweiziska kvinnan som gift sig med en massaj bevakas dygnet runt av den svartsjuke maken. Hon får inte ens ensam lämna hyddan för att kissa på natten.

Jean Moulin sa...

Onödig rättelse, men bara för att ni inte skall tro att jag verligen är dyslektiker, så. . . ja, jag skrev fel. Skulle stått på slutet "till sina arabiska pappors hemländer".

Grue sa...

Alltså jag menade mer radikal i betydelsen "ovanliga, politiskt inkorrekta" än i betydelsen "progressiv" eller nåt annat. Den åsikten var väl snarare konservativ på gränsen till reaktionär...:)

Ja, första delen är riktigt bra, liksom andra som handlar om när han är i USA (han var, något överraskande för den som känner till hans senare historia, helt nerkärad i landet).

Ärligt talat tror jag att det var Gunnar han var mest sur på. Hans yngsta syster menade att han svartmålade Alva för att han visste att det skulle skada Gunnar mer än om han gick på honom själv. Tror det ligger nåt i det faktiskt.

Ja, den är en skakande uppgörelse med progressiva idéer put to practice.

Jean Moulin sa...

Har legat sömnläs för att jag kom på att det heter trilogi.

Skicka en kommentar

Vi uppskattar dina kommentarer men kan bara publicera dem om du skriver namn eller signatur! Det går annars inte att veta vilken Anonym man diskuterar med.