27 april 2008

En mjuk mans bekännelse


Med utgångspunkt från mig själv, och att jag förmodligen inte är unik, så tror jag att många män (om inte de flesta) upplever mansrollen som betungande. Det vill säga, alla de outtalade krav som ställs på en man, men inte på en kvinna.

De flesta kvinnor vill att en man skall vara på ett speciellt sätt och absolut inte kvinnlig. Detta gör män osäkra på om de duger. Ofta får de uppleva att de inte gör det.

Utifrån det föreföll mig jämställdhetstanken på 80-talet som tilltalande. De där kraven på att vara så in i bomben manlig, kunna laga en punka, mecka med bilen, bygga en friggebod, skulle vittra bort och män med intellektuella och mjuka intressen skulle få höjd status.

Så kom tidiga 90-talet. En tendens via speciellt kvällstidningarnas söndagsbilagor började förmärkas. Rubriker som var mansförnedrande blev allt vanligare. Och då menar jag rubriker som hade upplevts som kvinnoförnedrande om man bytte ut man eller män i dem mot kvinna eller kvinnor, eller honom mot henne.

"Spola honom", "ge din man en örfil" (Kvinna AB), "kasta ut honom", "unga män och mogna kvinnor", "skaffa dig en älskare", etc.

Jag blev bestört. Vart tog jämställdheten vägen? Skulle inte män och kvinnor behandlas exakt lika? När någon undrade det, så fick de världens lamaste ursäkt: nu är det dags för kvinnor att göra det som män alltid har gjort. Med andra ord pay back time.

Som om kvinnorörelsen var en gerilla som just tagit över huvudstaden och nu skulle massmörda den gamla regimens hantlangare. Moget.

Män skulle dock inte få göra det män alltid hade gjort, bara kvinnor skulle få det. Kvinnor skulle få se på manliga strippor, men män inte på kvinnliga. Kvinnor skulle få sätta upp kalendrar med hunkar på jobbet, män skulle plocka ned sina Slitz-kalendrar.

Allt i en anda av kollektiv kvinnlighet som på den där fabriken dit Magnus Härenstam kommer som ingenjör och häradsbetäckare, medan karlarna gör lumpen. Samhällsdebatten föreföll allt mer schizofren.

Man bortsåg från att alla män inte alls alltid gjort "vad män alltid gjort". De flesta män har varit nedtyngda av mansrollen, varit sexuellt trogna familjeförsörjare, utan kvinnorörelsens mansbild var en karikatyr baserad på en liten klick mäns dåliga beteende.

När jag sedermera började diskutera det här med feminister på nätet insåg jag, att deras försäkringar om att i framtiden skulle det bli annorlunda, inte ens var önsketänkande utan undanflykter. Den nya feminismen verkade vara ett förvirrat uttryck för att både vilja ha kakan och äta den.

Den exotiske mannen jämfördes med den svenske till den senares nackdel. Den senare kunde inte kombinera mjukhet och hårdhet i rätt dos, utan gick från för stor hårdhet till för stor mjukhet. Jätteproblem. Måste diskuteras. Den sydländske mannen och unga invandrarkillar var mer trygga i sin mansroll.

Intellektuellt sett rena hjärnsläppet alltså. Den ädle vilden och allt det där. Insidan i DN hade en artikel med tre "färgstarka" invandrarkvinnor som sågade den svenske mannen.

De kom fram till att den svenske mannen blev rädd för starka färgglada invandrarkvinnor. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta.

Debatten var nu så urspårad och fördummad att feminismen var som kristendomen, något som man skulle bekänna sig till utan att egentligen tro på. Ni vet svenska ateister som sjunger med och deltar i bönen på barnadop och dylikt. Men kan man tro på en ideologi som motsägs av verkligheten?

Inte ens den påstådda lönediskrimineringen existerar. Fast det måste man tro på, precis som påven måste tro på jungfrufödseln.

Lite eftertanke säger en att de stora flertalet löntagare, vilka omfattas av kollektivavtal, inte kan lönediskrimineras på grund av kön. Det existerar inga speciella kvinnolöner eller manslöner, som det gjorde före 1979 eller 1980, när det förbjöds. Den tidigare diskrimineringen berodde på att barnfamiljer var mer beroende av mannens lön än kvinnans.

Inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män bland yrken som omfattas av kollektiv lönesättning beror på kvinnliga anställdas större sjukfrånvaro, mindre övertid, etc.

Att som ibland ställa alla svenska kvinnors genomsnittsinkomst i relation till alla svenska mäns bevisar än mindre någon diskriminering. Men om nu det inte finns någon diskriminering, så blir ju kvinnorörelsen onödig.

Men tror någon att någon feminist vill erkänna det? Det är samma sak som när man avskaffar all etnisk diskriminering, men ändå hela tiden upptäcker att den existerar, men på ett så osynligt sätt att bara Masoud Kamali kan se den.

4 Kommentarer:

Anonym sa...

Bra skrivet! Kommer att tänka på den finska författaren som gifte sig med en jamaican och som hon sen insåg; "Jag accepterade ett beteende som jag aldrig skulle accepterat från en finsk man. Det hörde ju till min mans kultur." Att den gode svarte mannen var en mansgris var helt ok för den sk feministen. Hade det varit en finne hade det blivit skilsmässa.

Jean Moulin sa...

På tal om jamaicanska män (jag är ett stort Bob Marley- och Jimmy Cliff-fan)
Från homohemsida, en skarpsynt fråga (av det slag som jag brukar ställa):
"Är det så att vi ställer andra krav på svarta artister än på vita vad gäller homofobiska texter? Varför kräver man att raggaestjärnan Capletons show avbokas men inte Eminems två veckor senare?"
Sylvester

Jean Moulin sa...

Precis som invandrarkvinnor kan vara naturliga allierade för europeiska invandringskritiker, så kan även homosexuella vara det. (T ex Pim Fortuyn.)

Bisexuelle Bo Cavefors satiriserar i sina läsvärda "Memoarer" om den fisförnäma gamla-tant-attityd han mötte i sin ungdom och som fortfarande genomsyrar vår samhällselit: "Man skall vara snäll barn, hundar och negrer." ;-)

Carl T sa...

Bra personlig sammanfattning om flera oerhörda samhäälsproblem i ett, Jean.

Fast... något får mig att tro att du nog inte skulle bli katolik ens om jag blev påve...

Skicka en kommentar

Vi uppskattar dina kommentarer men kan bara publicera dem om du skriver namn eller signatur! Det går annars inte att veta vilken Anonym man diskuterar med.