19 juli 2008

Mandelas och Vatikanens tystnad om katoliken Mugabe


Mandela bröt sin tystnad först 27 juni när han beklagade "det misslyckade ledarskapet" i Zimbabwe.

Låt oss jämföra: tänk om Churchill hade beklagat "det misslyckade ledarskapet" i Nazityskland! Hade han inte kritiserats för nästan överdriven, inställsam försiktighet i sin kritik av Hitler?

Faktum är att Mandela tigit länge om Mugabes plundring av Zimbabwe, som pågått i många, många år. Och trots att Mugabe är ansvarig för folkmord på ett minoritetsfolk i Matabeleland alldeles efter maktövertagandet i början av 80-talet.

Det gör det rimligt att ställa kritiska frågor om Mandelas tystnad. Och Vatikanens!

Christopher Hitchens i Slate tidigare i somras:

”Mugabe har varit en hängiven katolik sedan sin tid i missionsskolan i forna Rhodesia och man måste undra vad han svarar sin präst när denne frågar om han har något att bekänna.”

Hitchens jämför Vatikanens reaktion på en katolsk biskop i Zimbabwe, tillika en av Mugabes främsta och modigaste kritiker.

Denne biskop ertappades när han hade sex med en gift kvinna, och avsattes. Vilket i och för sig är okej, eftersom en katolsk präst avgett ett kyskhetslöfte.

Mugabe å sin sida borde ha bannlysts av påven för sina brott mot mänskligheten: tortyr och svält av barn, för att ha skickat dödspatruller för att tysta sina kritiker, för att ha drivit miljoner landsmän i exil, för att försökt stjäla ett val.

Mugabe borde ses som en man i starkt behov av exorcism.

Sydafrika och andra afrikanska stater har vägrat fördöma galningen i Harare.

Men inte bara afrikanska stater utan alla demokratiska partier och opinionsbildare i väst. Liksom EU och Vatikanen. I många, många år.

Mugabe inbjöds av EU till ett möte i Lissabon (i vilket Reinfeldt deltog) och höll tal på ett FN-möte i Rom nyligen om svälten i världen.

I en sådan situation borde en moralisk auktoritet som Nelson Mandela ha trätt fram och tagit de plågade zimbabwierna i försvar. Men icke.

Fast det är inte ovanligt för Mandela att han berömmer diktatorer och undviker att kritisera dem. Khadaffi och Castro är två exempel liksom president Moi i Kenya.

En annan moralisk auktoritet är påven. Men även denne, som haft synpunkter på amerikansk invandringspolitik och Irakkriget, har istadigt tigit om den avskyvärde medlemmen i Zimbabwe, tydligen obekymrad om dennes eviga själ. Man borde ha skickat en exorcist redan för flera år sedan.

The Razor , Zbarbera

0 Kommentarer:

Skicka en kommentar

Vi uppskattar dina kommentarer men kan bara publicera dem om du skriver namn eller signatur! Det går annars inte att veta vilken Anonym man diskuterar med.