Bidrag gör ingen glad

I början av 60-talet upplyste mig en av Palmes närmaste män att man skulle göra svenskarna till "Lyckliga bidragsmottagare"!

På den tiden var det en skam att ligga samhället till last, man var stolt över att klara sig själv.
Jag hävdar att en "Lycklig Bidragsmottagare" inte finns, det är en motsägelse. Det ligger i människans natur att vilja lära sig och att klara sig på egen hand.
Redan den lilla två-åringen säger bestämt: "Kan sälv".

Under två generationer har man sakteliga gjort svenskarna till bidragsmottagare och styrt deras liv så att de inte ska ta ansvar för sig själva. Den offentliga sektorn tar hand om skola, dagis, sjukvård, åldringsvård och alla är utlämnade till detta. Alla beskattas så kraftigt att ingen har råd att tänka sig ett alternativ och många har dessutom sakteliga matats med attityden att det inte finns något som är bättre än det som presenteras.

I stället ser man sig om efter bidrag: "Jag betalar skatt så jag har rätt till...."
"Jag behöver...."

Man kan få pengar till studier, forskning, resor, hyran, idrott, kultur, kurser, vård, litteratur och ideell verksamhet. Det kan gälla det egna privatlivet och familjen eller annan verksamhet i yrkesliv, organisation, förening eller vissa typer av eget företag.

För konstnärer och kulturarbetare av alla de slag har det sedan länge funnits bidrag och det finns stipendier för idrottare, tränare och ledare.

Man kan få bidrag till hyran, kläder, möbler, hushållsmaskiner, resor.
Om du flyttar för att börja arbeta på annan ort eller pendlar mellan din hemort och arbetsorten kan du söka flyttbidrag hos arbetsförmedlingen.
Det finns ett EU-program för mjölk i skolan; en lista skall upprättas över goda mejeriprodukter, kefir, yoggi etc, som kommunerna skall tvingas servera skolungarna, särskilda bidrag utgår för detta.

Det finns också tvingande förslag om att alla skolbarn måste äta frukt i skolan för att inte bli feta. Detta tvång kommer 2009.

Välfärdsstaten har skapat en annan svensk än den jag växte upp med.
Genom att dela ut alla dessa bidrag har man tagit bort individens ansvar för sitt eget liv och man har skapat en självisk, omogen, oansvarig och beroende barnunge.
Pappa Staten låter inte det bortskämda barnet ramla och få skrubbsår eller hitta egna lösningar på problem.
Tvärt emot ligger det i Pappas intresse att behålla barnet beroende, att aldrig låta det växa upp.

Pappa Staten har också sett till att den offentliga sektorn vuxit genom åren med fler och fler anställda som alla naturligtvis avlönas med skatteintäkter.
Den offentliga sektorns utgifter uppgick 2006 till 1 575 miljarder kronor. Räknat per invånare uppgår den offentliga sektorns utgifter till runt 170 000 kronor per invånare.
Under perioden 1963-1990 ökade sysselsättningen i Sverige med närmare 900 000 personer. Hela denna ökning skedde i offentlig sektor. En minskning skedde därefter, när man minskade försvaret, men 2005 är sysselsättningen i offentlig sektor högre än de tidigare toppåren 1990-1991.
Välfärdsstaten, som nog till en början växte fram ur goda avsikter om "osjälviskhet", har skapat ett egoistiskt monster som i stället äter sig själv.

För några år sedan skrev jag om problemen på ett indianreservat i norra Kalifornien. Bakgrunden är inte densamma men man kan enkelt göra jämförelser med vad som händer när människor mister kontrollen över sina liv och Staten tar över.

DANCES WITH WELFARE.