I början av 60-talet upplyste mig en av Palmes närmaste män att man skulle göra svenskarna till "Lyckliga bidragsmottagare"!
På den tiden var det en skam att ligga samhället till last, man var stolt över att klara sig själv.
Jag hävdar att en "Lycklig Bidragsmottagare" inte finns, det är en motsägelse. Det ligger i människans natur att vilja lära sig och att klara sig på egen hand.
Redan den lilla två-åringen säger bestämt: "Kan sälv".
Under två generationer har man sakteliga gjort svenskarna till bidragsmottagare och styrt deras liv så att de inte ska ta ansvar för sig själva. Den offentliga sektorn tar hand om skola, dagis, sjukvård, åldringsvård och alla är utlämnade till detta. Alla beskattas så kraftigt att ingen har råd att tänka sig ett alternativ och många har dessutom sakteliga matats med attityden att det inte finns något som är bättre än det som presenteras.
I stället ser man sig om efter bidrag: "Jag betalar skatt så jag har rätt till...."
"Jag behöver...."
Man kan få pengar till studier, forskning, resor, hyran, idrott, kultur, kurser, vård, litteratur och ideell verksamhet. Det kan gälla det egna privatlivet och familjen eller annan verksamhet i yrkesliv, organisation, förening eller vissa typer av eget företag.
För konstnärer och kulturarbetare av alla de slag har det sedan länge funnits bidrag och det finns stipendier för idrottare, tränare och ledare.
Man kan få bidrag till hyran, kläder, möbler, hushållsmaskiner, resor.
Om du flyttar för att börja arbeta på annan ort eller pendlar mellan din hemort och arbetsorten kan du söka flyttbidrag hos arbetsförmedlingen.
Det finns ett EU-program för mjölk i skolan; en lista skall upprättas över goda mejeriprodukter, kefir, yoggi etc, som kommunerna skall tvingas servera skolungarna, särskilda bidrag utgår för detta.
Det finns också tvingande förslag om att alla skolbarn måste äta frukt i skolan för att inte bli feta. Detta tvång kommer 2009.
Välfärdsstaten har skapat en annan svensk än den jag växte upp med.
Genom att dela ut alla dessa bidrag har man tagit bort individens ansvar för sitt eget liv och man har skapat en självisk, omogen, oansvarig och beroende barnunge.
Pappa Staten låter inte det bortskämda barnet ramla och få skrubbsår eller hitta egna lösningar på problem.
Tvärt emot ligger det i Pappas intresse att behålla barnet beroende, att aldrig låta det växa upp.
Pappa Staten har också sett till att den offentliga sektorn vuxit genom åren med fler och fler anställda som alla naturligtvis avlönas med skatteintäkter.
Den offentliga sektorns utgifter uppgick 2006 till 1 575 miljarder kronor. Räknat per invånare uppgår den offentliga sektorns utgifter till runt 170 000 kronor per invånare.
Under perioden 1963-1990 ökade sysselsättningen i Sverige med närmare 900 000 personer. Hela denna ökning skedde i offentlig sektor. En minskning skedde därefter, när man minskade försvaret, men 2005 är sysselsättningen i offentlig sektor högre än de tidigare toppåren 1990-1991.
Välfärdsstaten, som nog till en början växte fram ur goda avsikter om "osjälviskhet", har skapat ett egoistiskt monster som i stället äter sig själv.
För några år sedan skrev jag om problemen på ett indianreservat i norra Kalifornien. Bakgrunden är inte densamma men man kan enkelt göra jämförelser med vad som händer när människor mister kontrollen över sina liv och Staten tar över.
DANCES WITH WELFARE.
13 oktober 2008
Bidrag gör ingen glad
Upplagd av
Berit
kl.
måndag, oktober 13, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 Kommentarer:
Jag tillhör nog den äldre generationen och kan bara säga ja - så är det.
Den enes "rättighet" blir den andres "skyldighet".
Ett förhållande som fungerar så länge det inte blir för många som tar för sig av sina "rättigheter".
Redan på 60-talet talades det om att om alla skulle kräva att få ut de rättigheter man enligt lag var tillåten att få - då skulle samhället rasa ihop.
Vi är nog rätt nära nu!
//E
Jag håller med dig.
Men som 70 talist kanske jag då teoretisk skulle tillhöra dessa som vill ha alla sina rättigheter. Jag blev vuxen mitt i 90-talets kris, och fick aldrig jobb o bil och allt annats dom generationer innan mig fått/skaffat i min ålder. Ändå vad bidrag någonting som tog emot, det var inte så en god meborgare skulle leva.
Problemet är nog snarare att det finns grupper i samhället som har "utbildas" mer än andra om sina rättigheter.
Den offentliga sektorn tar hand om skola, dagis, sjukvård, åldringsvård och alla är utlämnade till detta. -- Förr, inte nu. Idag finns alternativ. Och beskrivningen av svenskarna som understödstagare känns inte aktuell. För de flesta är arbetet det i särklass viktigaste i tillvaron.
Nej, i Sverige är det inte näringslivet som har socialiserats -- utan familjen. Få är de föräldrar som fortfarande uppfostrar sina barn själva. Den saken tar det allmänna hand om. (Även om kanske just det här dagiset drivs av församlingen.)
Men så vill svenskarna ha det. Mammas nya kille tycker det är skönt att slippa bekymra sig om ungarna.
Visst har vissa nu möjlighet till privat sjukförsäkring men det kunde vara tillgängligt för alla på samma sätt som bilförsäkring och hemförsäkring,
Att behöva införa en lag om väntetid på 90 dagar låter som ett skämt på Monte Python-nivå.
Sverige har en ofantligt dyr offentlig sektor. ECB-ekonomerna anser den oerhört ineffektiv.
Den offentliga sektorn är inblandad i allt man gör:
Så här skriver Realitz:
Räkna efter själv! En privat arbetsgivare betalar 100 kr för
lön. Av detta går 25 i arbetsgivaravgift och ca 23 i kommunalskatt
(ca 23 = 30% av 75, "lönen" efter arbetsgivaravgift). Eftersom
löntagaren dessutom förr eller senare konsumerar för hela lönen efter skatt, så betalas ca 10 i moms. Tillkommer gör bl.a. punktskatter (alkohol, bilar, elektricitet etc), marginalskatt
för höginkomsttagare och kapitalskatt för dem som kan spara.
Dessutom måste vi betala avgifter för den offentliga service vi använder (sjukvård, buss, sophämtning, TV-licens, dagis,
a-kasseavgift etc och snart biltullar dessutom). Sammantaget
går 2/3 av arbetsgivarens löneutbetalningar för låglönetagare
till offentlig sektor.
Se nu efter själv i din situation, om det du får av offentlig
sektor verkligen är värt DUBBELT så mycket som allt du
konsumerar privat (2/3 är dubbelt så mycket som den 1/3 som återstår efter skatter och avgifter). Privat konsumerar du:
hyra, mat, kläder, möbler, IT, telefon, försäkringar, nöjen et c.
Om man har en lön på 15000/månad (alltså 20 000 inklusive arbetsgivarafgift), så innebär det under en livstid att ca 6 miljoner går till offentlig sektor, och ca 3 miljoner används för privat konsumtion.
Grundskola i 9 år kostar
enligt RSV 450 000. Lägg på 100 000 för studiebidrag fyra år på
högskola (om du ska ta examen där), 100 000 för ett år på a-kassa, kostnaden för din sjukvård och för den ynkliga pension du får på ålderdomen och lägg på allt annat du får av det offentliga, och du kommer nog att se att det ändå fattas ETT PAR MILJONER, som du betalar in till offentlig sektor
utan att få tillbaka något för!
Skicka en kommentar
Vi uppskattar dina kommentarer men kan bara publicera dem om du skriver namn eller signatur! Det går annars inte att veta vilken Anonym man diskuterar med.