26 november 2008

De handlingar som belönas får man mer av

Många av oss tycker att de sk. räddningsaktioner som vidtas visavi banker, låneinstitut, försäkringsbolag och nu bilindustrin är totalt vansinniga. Andra anser att de människor som gjort felaktiga bedömningar inte ska ställas till ansvar för sina aktioner och beslut, utan att staten ska "lösa ut dem".

Följande är ett sammandrag av en intervju med Martin Durkin som menar att välfärdssamhället i mångas ögon verkar vara självklart bra, men i själva verket har det varit uppenbart under många årtionden hur frätande och nedbrytande det är. Det är först nu som människor vågar säga det.

Man kan se de förödande effekterna av välfärdssamhället i Storbritannien, i den exponentiella ökningen av ensamstående mödrar, t ex.

Siffrorna är häpnadsväckande. Under 1950-talet växte nästan alla barn i Storbritannien upp tillsammans med sina naturliga föräldrar. Idag är det bara ungefär hälften av barn i Storbritannien som gör det. Hälften!

Under 1950-talet levde den typiska arbetande mannen och hans hustru i Storbritannien i en skattefri existens. De behöll varje penny de förtjänade. För en ogift tonåring fanns det inget subventionerat boende, inga bostadsbidrag, ingen ränterabatt. Försörjningsbördan för henne och ett barn föll på hennes familj, vänner eller välgörenhet. Föräldrar som upptäckte att deras dotter var gravid var förståeligt nog rasande - på grund av att de var tvungna att betala notan. Det var därför pappa stormade iväg till den ansvarige pojkens familj för att ställa honom till svars. Pojkens familj förstod den fulla ekonomiska konsekvensen av att göra barn och från de ekonomiska relationerna uppstod en verklig moralisk kod - värdet och kostnaderna för det som hände var uppenbara.

Ökningen av socialbidrag har varit enorm sedan dess. Och inom det nuvarande systemet får en gravid flicka speciell behandling (hamnar bland de första på den statlig bostadslistan etc). Rädslan har försvunnit. Den gamla regeln: "Gå inte, för Guds skull och bli gravid. Det skulle vara en katastrof," har försvunnit. För många flickor är graviditet en biljett för att komma bort från föräldrarnas hem. Detta har varit föremål för ingående studier. En tio procents ökning av förmåner, ökar förekomsten av ensamstående mödrar med 17 procent.

Hela denna trend i socialpolitiken har drivits av vänsterns anti-familj-attityd.
Familjen var borgerlig. Skilsmässa var t.o.m. något som firades (åtminstone bland de mer seriösa vänsteranhängarna och bland tuffare feminister).

Jag antar att de trodde att de gör unga flickor en tjänst, och om de trodde det var de tjockskalliga idioter. Effekten är förödande för alla inblandade. De nivåer av depression, våld och kriminalitet bland ensamstående föräldrar (och deras oberäkneliga barn och tillfälliga partners) är hjärtskärande.

Som en kommentator uttrycker det, "Bevisen för att ensamstående föräldrar - och de som bara bor ihop - löper större risk att utsättas för våld är övertygande och samstämmiga."

I Storbritannien löper ensamstående föräldrar cirka 20 gånger större risk att drabbas av våld i hemmet.
Ett barn med en ensamstående förälder har 15 gånger större möjlighet att bli misshandlad än ett barn som lever tillsammans med två biologiska föräldrar.
Ett barn som växer upp med sin mor och en icke biologisk pappa är ännu mer utsatt - löper 19 gånger högre risk att drabbas av våld och 74 gånger högre risk att bli dödad.

Överhuvudtaget har de negativa effekterna av välfärdssystemet underskattats. Det är den grundläggande orsaken till de skadliga kulturella förändringar vi har sett i västvärlden under de senaste 60 åren.

Välfärdsstaten som naturligtvis startade i Storbritannien har skadat landets kärna. Det har förvandlat landet, i huvudsak ganska anständigt, självständigt och modigt - till ett land som är kriminellt, själviskt, själlöst, nedslaget och förlorat.

Välfärdsstaten har frambringat en generation av vidriga, narkotikaberoende brottslingar och odågor.

Jag är ledsen att jag låter så bitter, men jag tror inte att folk inser till fullo vad som hänt. Storbritannien har, tror jag, den högsta brottsligheten av alla industrialiserade länder i världen. Den är dubbelt så hög som den amerikanska. Antalet våldsbrott är högre i London än New York. Storbritannien har den högsta andelen drogmissbrukare, det högsta antalet tonårsgraviditeter, den högsta nivån av sexuellt överförbara sjukdomar i den moderna industriella världen.

I USA, kan man säga samma sak om effekterna av välfärdsstaten vad gäller den svarta befolkningen. Hur kom vi från den högklassige Martin Luther King, till smutsiga, vapenviftande, gormande gangster-rappare?

Historien går tillbaka till Lyndon Johnsons, "Kampen mot fattigdomen", vilken uppmuntrade människor att förlita sig på bidrag. Nu förstår jag varför nästan 70 procent av dagens svarta barn föds utom äktenskapet.

Det beror inte på att välfärdsstaten inte fungerar ordentligt, det beror på att den i sig är degraderande.

När man undanröjer nödvändigheten för människor att försörja sig (vilket är vad bidragssystemet gör) riskerar vi att drunkna i barbari.

Hela Frontpages intervju med Durkin

13 Kommentarer:

Anonym sa...

Herregud. Jag vet inte ens var jag ska börja. Jag skiter nog i det.

Babak

Knute sa...

Ja eller hur Babak, en riktig ögonöppnare!

Knute sa...

"An immigrant who hasn’t paid anything in the system, he comes to the UK with his harem of wifes and claim for housing, child benefits, and numerous other hand outs whilst claiming for multiple wifes. This is another sad example of what NuLabour have brought in their 10 years of demise."

Daily Mail

Anonym sa...

Bra sagt. Moralen och etiken var bättre förr. Jag misstänker att gudstron har ett finger med i spelet, på gott och ont.

Kzmonova

Gammal Hårdrockare sa...

Mycket bra text! Jag har själv skrivit en hel del om ensamstående mammor. Läs gärna:
http://gammalhardrockare.blogspot.com/2008/09/ensam-mamma-sker.html
http://gammalhardrockare.blogspot.com/2008/10/ung-mamma-och-brllopsbloggar.html
http://gammalhardrockare.blogspot.com/2008/04/lt-mig-leva-som-miljonr-annars-skriker.html
http://gammalhardrockare.blogspot.com/2008/03/ja-ni-har-skert-hrt-det-frr-varenda.html

Mvh
Gammal Hårdrockare.
http://gammalhardrockare.blogspot.com/

Knute sa...

Gammal Hårdrockares drastiska texter illustrerar träffsäkert Martin Durkins teser.

Steve sa...

Argumenteringen är inte vattentät. "Välfärdsstaten" är inte något som plötsligt dyker upp omkring 1960; folkpensionen t.ex. kom 1913 hos oss. I England 1909, i Tyskland 1911. Durkin menar, lite förenklat, att nu behövde man inte arbeta, så nu kunde man börja leva rövare. Men det gick hur bra som helst att leva rövare även tidigare!

Den stora attityd-förändringen skedde på 60-talet. Jag vill hävda att en viktig orsak, kanske den viktigaste, var "The Pill". P-pillret kom 1964 till svenska apotek. Det innebar att den gamla familje-moralen störtade samman. Sex blev liksom själva meningen med livet; enda meningen, om man ska vara ärlig. Klara Porra Kyrkogata, som ett löjligt, men förgiftande, exempel. "Doktor" Ullerstams bok om "minoriteter", som ett annat.

I gamla tider var familjen det som gav individen trygghet -- och mening med livet. Nu faller detta. Och vad blir kvar i tillvaron? På högre nivå -- livet som hos Lars Norén. Han med Malexander. På folkligare nivå -- livet som hos Nemi. Hon började sin seriebana som häxa, gnistrande av kraft. Idag är hon arbetslös, helt utan familj, ständigt bakis, halv-alkis, och väninnan Cyan ser med mycket kyliga ögon på henne.

Berit sa...

Steve, jag vet inte riktigt vad du menar med att leva "rövare". Men så långt som fram till början av 60-talet var det fortfarande en skam att bli "på smällen" innan man var gift. Parterna "som ställt till det för sig" förväntades också gifta sig. Skilsmässa hörde till ovanligheterna , det fanns bara ett barn i min skola som kom från skilsmässohem och henne tyckte man allmänt synd om.
Även om det fanns obligatorisk folkpension var attityden att man inte skulle ligga samhället till last. Min mamma skötte sina föräldrar på ålderdomen, de kom aldrig till något "hem". Jag skötte farfarsfar tills han dog.

Anonym sa...

Nu vill man inte ligga samhället till last men när man gör det så finns det en säkerhetsnät. Moralen har inte förfallit den har vitaliserats och blivit mer accepterande, hos vissa iallafall...

Babak

midgardsjarlen sa...

Skall inte trötta er med vad jag upplevt men vi 75+ har man viss utsikt framåt men mest bakåt. Efter 2a v.kriget började familjernas uppbyggnad falla isär av konsumtionsmässiga skäl. Jag har ingen som helst akademisk skolning i ämnet, kan endast luta mig mot det självupplevda.Passar måhända ej i er illustra samling men såg hur alla skulle ha årsmodell av allt och mödrarna ut i yrkeslivet, ungarna till dagis. Girigheten spred sig genom folket. Om inte detta har med samhälls omdaningen att göra så erkänner jag min dumhet och inmundigar en Oppigårds Winterale. HARE!

Knute sa...

Generationen efter andra världskriget är den första i världshistorien som inte levt under knapphetens villkor. Tidigare fanns inte överflöd och bekvämlighet för de stora massorna. Även de rika och mäktiga kunde ha det ganska besvärligt jämfört med nu.

Överflödet har ställt allt på huvudet. Eftersom människan är ett så anpassningsbart djur är det svårt att veta hur det kommer att sluta.

midgardsjarlen sa...

Lugn Knute du kan sluta undra. Det kommer givetvis att fortsätta i eoner och ytterligare eoner. Om det tar ett slut kommer det ej finnas ngn kvar som undrar. Livet är ingen cykel, den är en punkt som drar ut sig i en linje vars svans hinner ikapp och utplånar den. Som du vet är den linjen ganska skakig för det mesta, men stundtals kul.

Knute sa...

Hej Midgårdsjarlen, det var djup visdom. Livet är ingen cykel, ändå hinner svansen ikapp. Välfärdssamhället sågar av den gren det sitter på, så tolkar jag det.

Skicka en kommentar

Vi uppskattar dina kommentarer men kan bara publicera dem om du skriver namn eller signatur! Det går annars inte att veta vilken Anonym man diskuterar med.