22 februari 2009

Konst? Månadens ickefråga.

Kritiken av de två konsthändelserna där konstfackstuderande Anna Odell och NUG hamnat i blåsväder pga sina respektive konsthandlingar, måste föras på två olika spelplan - dels den konstteoretiska planen och dels i den allmänna debatten där händelserna betraktas på ett mera allmänt sätt.

Den konstteoretiska diskussionen kräver lite förhandskunskaper om man skall ha ut något av den och inte uppfinna hjulet om och om igen. Det betyder inte att man därför måste komma att se konsthändelserna som bra (man kan tycka att de är skit eller ointressanta ändå) eller att man man som enskild ens väljer att ordna in dem under begreppet "konst" (även om det sistnämnda bara är att krångla till det för sig, återkommer till det).

Den allmänna debatten har i detta fall blivit mycket stor. Tyvärr beror detta mest på att båda händelserna förmodligen omfattar både lagbrott och vandalism/misshushållning. Det blir ingen nyttig diskussion pga detta, mest pajkastning och förnekelse.

Frågan om det är konst eller ej, tycker jag man skall lämna därhän, den är hopplös och leder antingen till gamla slutsatsen att allt kan vara konst under rätt förutsättningar (den vedertagna uppfattningen hos de flesta som jobbar med konst på heltid), eller till en statligt dikterad uppfattning som sedan drivs igenom och tvingas på alla, som i Sovjet, Hitlertyskland, bildförbudet i islam etc. Allt annat är "entartete kunst" eller bara tabu. Inget lockande scenario för den som vill att människan skall vara så fri som möjligt både då det gäller att leva och forma sitt liv, och då det gäller kulturutövning, idrott, företagsamhet, debatt etc.

I en DN-artikel 2009-02-22 uttalar sig några konstfackselever om saken:

"- Den retoriska frågan som ställs i medierna, om man får lov att göra vad som helst i konstens namn, antyder att konstnären gömmer sig bakom en institution, att konsten skyddar en från att behöva stå för vad man gör. Men det finns inget sådant skydd för konstnärer att falla tillbaka på."

Watkins har rätt i detta, men trots det måste jag kritisera uttalandet. Riktigt så enkelt som Watkins säger är det nog inte. De som arbetar med konst (konstnärer, curatorer, musei- och konsthallspersonal, kritiker mfl) ger ofta uttryck för en underförstådd önskan om särbehandling. Man sitter alltför ofta fortfarande fast i tanken om att konst är något upphöjt och fint som står över etisk granskning, detta trots att man i samtidskonsten hela tiden påstår motsatsen. Man påstår alltså att konsten närmat sig verkligheten och sas "befinner sig i skiten" som den intresserar sig för och gör konst av. Detta är komplicerat och jag antar att det beror på att konsten i och med det postmoderna skedet, kollapsat rakt in i verkligheten men ändå inte kan klippa banden till det gamla moderna konstbegreppet, eftersom den då skulle drabbas av identitetsförlust och systemkollaps.
Från andra hållet är det lika illa - den allmänna kritiken bygger ofta på samma premisser och man utropar indignerat "Det är inte konst" som om det skulle spela någon roll i verkligheten utanför konstsammanhangen där man sedan vill döma/bedöma verken man för tillfälligt irriterar sig på.

Observera att detta inte är tänkt som ett försvar av de nämnda konsthändelserna. Med den informationen jag har nu, bedömer jag inte att det konstnärerna gjort är försvarbart och de måste självklart ta de juridiska konsekvenserna precis som som vem som helst.

3 Kommentarer:

Knute sa...

Samma resonemang gäller religiöst och sexuellt våld med mera, strafflagen räcker gott och får inte urholkas med särregler.

LP sa...

På pricken Knute!

Precis samma tanke slog mig när jag efter att skrivit dena artikel stod och diskade och funderade över saken. Får kanske ompröva mitt beslut om att handla diskmaskin...

Knute sa...

Jag gillar också att diska!

Skicka en kommentar

Vi uppskattar dina kommentarer men kan bara publicera dem om du skriver namn eller signatur! Det går annars inte att veta vilken Anonym man diskuterar med.