23 mars 2009

Sunt förnuft finns inte längre

Idag sörjer vi bortgången av vår käre gamle vän "Sunt Förnuft", som vi känt i många år. Ingen är riktigt säker på när han föddes och han tynade sakta bort och bara ett fåtal märkte det......
-------------------------------------

I The Daily Mail i går kunde man läsa om hur fyra män drunknade i Storbritannien därför att polisen inte hade flytvästar tillgängliga och var tvungna att vänta två timmar på att en reglementsenligt rustad båt kom till platsen.

I gårdagens artikel medger polisen att räddningsmanskapet inte hade västar och därför väntade på stranden och lyssnade till männens rop på hjälp. "Det handlar inte om att ha båt eller inte utan om att ha flythjälp till personalen"

När man går tillbaka till web.adressen i dag har man snyggat upp reportaget och problemet med västar har uteslutits. Kommentarerna till den ursprungliga artikeln finns emellertid kvar och av dessa framgår det tydligt vad det handlade om.

Det en gång så modiga folket i Storbritannien, de som kämpade under andra världskriget, har bytts ut mot en hop initiativlösa, fega blötdjur som springer undan när demonstranter säger: " Bu! " och vägrar hjälpa döende därför att man saknar flytväst.
Det är vad socialismen gör mot människor; det dödar sunt förnuft och individuellt ansvar!

Det påminner mig om en episod i Kuba när vi i juni månad, på en ö med utmärkt klimat, jordmån och vatten inte kunde hitta tillstymmelse till grönsaker i mataffärerna. Men en dag fanns det ett tiotal salladshuvuden i grönsaksdisken!
Jag ville naturligtvis köpa ett par stycken men fick till svar att vågen var trasig så man kunde inte sälja några till mig. Nästa dag gjorde jag ett nytt försök men vågen var fortfarande trasig och ett telefonsamtal till en överordnad i Havanna löste inte problemet. Dag 3 var salladen något vissen men jag var fortfarande en villig kund och nu kunde jag genom mycket tjat övertyga chefen (via telefon) att låta oss uppskatta vikten och för säkerhets skull sedan betala lite extra för salladen.

Jämför detta med vad vad löjtnant Nicholas Estinger gjorde under en patrull i Irak.
"Jag såg hur en hand sträcktes upp över en mur och en handgranat landade mitt bland mina män." Eslinger slängde sig över granaten och lyckades kasta den tillbaka över muren innan den exploderade. Inga soldater skadades eller dödades den natten och Estinger belönades med en Silver Star.


2 Kommentarer:

Anonym sa...

Nog är det sant att Sunt förnuft har försvunnit. Det märks varje dag i Sverige. Till slut känner man att det inte är någon idé att ens reflektera över att allt är helt "uppåt väggarna". Jag känner ofta att det är nog jag som är negativ, ett ord som man ofta säger till människor som reflekterar.
Det är meningen i ett socialistiskt land att människor inte skall bry sig om något, staten tar hand om det mesta. Det märks nu i orostider med ekonomi. Nu måste staten hjälpa till. Men staten det är ju människorna, ingen vänlig farbror som sitter någonstans och pyttsar ut pengar till var och en.

Rolf Nilsson sa...

Individuellt ansvar! Mot vad – Jag tycker det kan låta lite uppfodrande. Man får ibland en känsla av att individens ansvar bara handlar om att passa in, att följa regler och att inte störa de som lyckas med att passa in. ”Gör rätt för dig annars tar du inte ditt individuella ansvar”
Det här med att; ”göra rätt för sig” kopplas väldigt ofta ihop med ett individuellt ansvar.
De som gör fel, tar inte dom sitt ansvar då?

Ansvar måste väl komma från ordet att ”svara an” på mot någonting.
De som gör fel kanske svarar an mot någonting annat de också. Något vi inte alltid förstår. Eller så är det kanske så att de som ibland gör fel verkligen försöker att svara an emot de krav som omgivningen ställer.

Jag tänker bland annat på hur många av de som blir vräkta varje år som trots sina snäva marginaler och mot alla odds verkligen har försökt att få det att gå ihop. De kanske också hade hoppats på att kunna ge sina barn en cykel, en dator eller vad det nu kan vara.
Jag vet inte men jag gissar att det är just de här familjerna som aldrig har råd att till exempel åka på semester med sina barn eller låta sina barn vara med på skolresor och liknande. Och det kan ju vara just de här sakerna som vissa kan göra och andra inte kan göra som upplevs vara ett mått på huruvida du är en ansvarsfull förälder eller inte, om du gör rätt för dig eller inte. Ett mått på om du tillhör eller inte tillhör. Det här med ”tillhörighet förresten – Hur tror ni att det ordet uppfattas bland människor som inte har några som helst utsikter till ett eget hem?

Det individuella ansvaret kanske skulle kunna bestå i att ta sig en riktig funderare kring hur det jag uppfattar som mitt individuella ansvar påverkar en annans möjligheter och försök att ta det som hon eller han uppfattar som sitt eget individuella ansvar.

Om vi förenklar det: Hjälper vi varandra att ta ett individuellt ansvar eller använder vi det vi kallar för ett individuellt ansvar som en batong att slå i huvudet på dom som vi inte tycker tar det? Man kan ju undra om inte det är ett sätt att missbruka och finns det något behandlingshem för den typen av missbruk? Det kanske är rätt sorts missbruk. Kanske är det så att det individuella ansvaret måste vila på en gemensam grund, en grund som alla kan känna tillhörighet till.

Jag hör att jag låter precis som Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och alla de andra röstfiskarna brukar göra, ”att den här frågan är allas gemensamma ansvar”. Det är ju så men jag har inget sådant där färgglatt fisknät som jag hoppas att ni ska lägga er röst eller ert individuella ansvar i. Det är svårt att följa något stim i den här frågan och jag tror inte att vi heller ska låta oss fiskas upp i någon torr tilltro till en leende fiskare som sen blundar och som utan uppföljning nöjer sig med att dela ut pengar till socialproffs och frivilligorganisationer.

Det är dessa som rensar fisken och lägger den i lådor som de kallar härbärgen och liknande.
Men utifrån det rådande helvete som hemlösa lever under i vårt samhälle och som ingen annan verkar kunna göra något åt, så gör väl i alla fall proffsen någon kosmetisk förmildrande insats. Det jag är mest upprörd över, det är ju det att: Detta skulle de inte behöva göra om vi gjorde något åt själva grundproblemet.
Det är ju lite knepigt när de flesta av oss verkar känna oss lite grann som akvariefiskar inför den här frågan. Egentligen känner vi oss maktlösa. Det kommer bubblor ur mun på oss allihop till och från. Av någon anledning ger vi så fruktansvärt lätt upp i våra försök att förstå det här obegripliga. Vi står där och gapar inför det som händer på andra sidan glaset.
Men man ska inte vara negativ. Det var faktiskt hur otroligt det än låter, någon djurrättsaktivist som på allvar la fram ett lagförslag som gick ut på att man skulle sätta in en liten vägg, bakom vilken en liten akvariefisk skulle kunna gömma sig. Och det här lagförslaget handlade om att skydda den lilla guldfiskens integritet mot insyn. Så det händer grejer. Det är på gång menar jag. Man behandlar frågan så att säga. Sen gäller det bara att vi som individer också tar vårt ansvar och följer de riktlinjer och rekommendationer som lagen föreslår.

Jag tror inte att det går att stämma staten om det inte fungerar. Därför, det blir väl som vanligt att man lägger över ansvaret på kommunerna. Sen får man väl snabba sig på lite också. Ni vet att guldfisken har ett minne på tre sekunder, valfiskar vet jag inte. De har väl ännu kortare minne, vad nu det här har med saken att göra. Det har nog mer att göra med att jag kom in på politik. Den här frågan funkar inte i den världen, det har jag förstått under min tid i föreningen Stockholms hemlösa.

Jag tror att vi måste ta ställning som individer oavsett partipolitisk tillhörighet i den här frågan. Den kan bara lösas utifrån en insikt hos oss alla om att vi alla tillhör. Oavsett om vi gör rätt eller fel. Oavsett om vi stör eller missar hyran. Oavsett om vi blir omhändertagna av myndigheter som barn, vilket väldigt många av de som idag går på våra gator har blivit. Vi kan som medmänniskor inte stödja ett förhållningssätt som handlar om att straffa människor till hemlöshet för att de inte passar in.



Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa

Skicka en kommentar

Vi uppskattar dina kommentarer men kan bara publicera dem om du skriver namn eller signatur! Det går annars inte att veta vilken Anonym man diskuterar med.