12 maj 2009

Snart Mors Dag i Sverige också

Efter gårdagens posting, "Våra viktigaste roller", har jag funderat en del.
Två tredjedelar av alla vuxna tycker tydligen att mammarollen är den viktigaste för kvinnan och 71 % att papparollen är det för alla män.
Detta är en amerikansk undersökning men jag antar att en motsvarande svensk undersökning skull ge ungefär samma resultat.
Om vi verkligen tycker så, vad anser vi då att en mamma, respektive pappa ska göra? Vad innebär det att vara en bra förälder? Hur stort inflytande ska de ha i barnens liv?

Föräldrar som arbetar heltid lägger bara ner 19 minuter varje dag på "vård av egna barn", (enligt ONS's "Time Use Survey"),

Ytterligare 16 minuter tillbringas med barnen som en sekundär aktivitet . Man handlar och sköter hushållsgöromål medan barnen finns i närheten.
En kvinna använder 8,3 timmar till sömn, 2,4 timmar att titta på tv, dvd eller video och 2,2 timmar till hushållssysslor.
Motsvarande för en man är åtta timmars sömn, 2,8 timmar för tv, dvd eller video och 3,5 timmar till hemmasysslor.

Jag vet att jag tidigare ansetts som kontroversiell när jag skrivit att barn ska älskas, vårdas och uppfostras av sina föräldrar. Man kan inte hyra hjälp som ska älska ens barn. Barn på institutioner får säkert näringsriktig mat och torra blöjor men de får inte omvårdnad av någon som älskar dem. De blir flockdjur som uppfostras av andra barn och de omges av vuxna vars enda uppgift är att passa upp på dem.

Föräldrar har inte mycket inflytande över de värderingar som deras barn bibringas.
Om vi verkligen tycker att föräldrarollen är så viktig, hur kommer det sig att vi ordnar våra liv så att vi har så liten tid för våra barn? Varför finner vi oss i att bygga upp ett samhälle som går stick i stäv med våra värderingar?

Jag kan höra argumenten nu: " Båda föräldrarna måste jobba. Vi har inte råd att stanna hemma med barnen".
Men det är just det jag menar...vi har avsiktligt styrt det så .


1 Kommentarer:

Anonym sa...

ONATURLIG SAMHÄLLSKONSTRUKTIONMänniskan är ett däggdjur. Alla andra däggdjur uppfostrar sina ungar genom att de får vara med de fullvuxna i deras dagliga göranden. Så kan de ta till sig hur man skall göra i livets växlande skeden.

Människan stänger in sina ungar bakom staket tillsammas med enstaka vuxna, som övar barnen i vissa färdigheter. Dessa kan aldrig ens tillnärmelsevis bli så mångskiftande som verkliga livet.

Förr hade lärarna egen erfarenhet av "riktigt arbete", eftersom de växt upp på en bondgård, där barn i alla åldrar engagerades i verksamheten. Även i sådant som var klart "farligt".

Det gäller inte idag. Mycket få lärare har annan "livserfarenhet" än "skola". Den de gått i som barn och den de därefter arbetat i. Det är t.o.m. vanligt att lärare kommer från lärarefamiljer. Dessa får inte ens några impulser från "riktigt arbete" via familjemedlemmarna.

Vi anförtror våra ungar åt "stora skolbarn". De får aldrig se oss verka i "riktigt arbete". De får aldrig se och uppleva hur fullvuxna umgås med varandra då det gäller allvar.

Det är förstås fullständigt naturvidrigt.

Små barn kan klara uppgifter mycket bättre än vad de idag tillåts prova på.

En av mina underleverantörer startade sin verkstad hemma i källaren. Där arbetade han med "farliga" verktygsmaskiner av olika slag, ofta i sällskap med sin son som var tre år i början.

Sonen fick lära sig hur vass en sax och en kniv var. Han lärde sig använda sin leksaksborrmaskin vid tre års ålder, så att han vid fem års ålder kunde prova pappas borrmaskin, men bara på frigolit. Sonen lärde sig hantera verktyg mycket tidigt, men skadades aldrig allvarligt.

Det är alltså fullt möjligt att ha barn på riktiga arbetsplatser, även om där finns skaderisker. Självklart fordras då nära tillsyn och, framförallt, tidig och omsorgsfull demonstration av "farligheter". Då blir barnet livsdugligare än då det vistats på ett dagis kemiskt fritt från risker. Där dörrarna har gummilister, så att barnen inte får minsta respekt för klämrisken och vänjs av med att tänka sig för.

Vi måste organisera om skola och arbetsliv. Med en liten överdrift vill jag påstå att det måste bli naturligt med barn på varje arbetsplats varje dag och det måste bli naturligt med andra vuxna än lärare i varje skolklass varje dag.

Utopiskt, visst, men vi måste komma en bra bit på vägen. Det kräver förstås att vi omvärderar vad som är viktigt i livet och i arbetslivet.

Erik i Lund

Skicka en kommentar

Vi uppskattar dina kommentarer men kan bara publicera dem om du skriver namn eller signatur! Det går annars inte att veta vilken Anonym man diskuterar med.