16 januari 2010

Kulturens villkor

"Den som är satt i skuld är inte fri" och det gäller även den som förväntas leverera något till den som pröjsar. Så har det alltid varit med konsten och kulturen, men numera låtsas man som om det verkligen finns fria konstnärer och fri konst som kan utmana och ifrågasätta utan att ta politiska och ekonomiska hänsyn. En del sådana fritänkare finns nog, men de är definitivt i minoritet. Oftast handlar det om förväntade och kvalitetsgodkända "provokationer" och konstens verkliga kraft som något som kan ge liv och bränsle till det mänskliga filosoferandet och reflekterandet över livet, utnyttjas sällan. Vilks rondellhund bröt kanske mot detta politiskt korrekta spel och hade samma fina effekt som en sur och ljudlig fis på Nobelmiddagen.

Konstnärerna går så gott som alltid nervöst någon annans intressen, medvetet eller omedvetet. Kulturpolitiken styr (även under alliansregeringen) kulturverksamheten i en politisk riktning. Bla tror jag att "det mångkulturella samhället" finns med på agendan. Minns ni det floppiga "Mångkulturåret" 2006 tex?.
Konstigt nog har inte ens alliansen lyckats genomföra en så enkel åtgärd som att förenkla och underlätta privat kultursponsring. Trots att man rapporterar om goda erfarenheter av det systemet från grannlandet Danmark. I Sverige är det en ickefråga så att låta marknaden vara med och forma konstens utveckling och villkor verkar inte ens vara intressant för den svenska mitten/högern. Detta skulle självklart innebära att konstnärerna tog hänsyn till andra än politikerna (dvs sponsorerna) och mot detta kan man ju invända att "Då är man ju inte heller fri!". Nej det är man ju förvisso inte. Fast kanske beror politikernas ointresse just på det faktum att det vid privat sponsring skulle innebära att någon annan makthungrig aktör än de själva höll i pengapåsen? Detta vore ju en provokation värd namnet!

Jag önskar inte att SD (eller något annat parti för den delen) går in och styr och petar för mycket i kulturen/konsten. På det hela taget skall politikerna hålla fingarna borta från sådant som måste utvecklas på sina egna villkor. Politiskt plakatmåleri uppskattas bara av idioter och lämnar nästan alltid en sur eftersmak. Däremot finns det ju ett kulturarv att förvalta, och kulturfrågor av just det slaget tror jag SD skulle jobba med på ett bra sätt eftersom de inte lider av beröringsskräck inför det svenska. Det verkar som om detta arbete också är deras prioritering vad gäller kulturpolitik.
En annan bra sak de skulle kunna göra om de fick politisk makt, vore att motverka/hindra renodlat politiska/konstnärliga projekt av det slag som tex "Mångkulturåret" 2006 var. Problemet är inte för lite toppstyrning av konst- och kulturverksamhet utan snarare för mycket, och detta hänger samman med den offentliga finasieringen - av rena rättviseskäl kan man ju hävda att de folkvalda skall ställa krav på det som finansieras med offentliga medel. Den som är satt i skuld tänker inte fritt.

EKP
SR SR Sds ta

bilden:
Man ser i alla fall vad det föreställer...

4 Kommentarer:

Berit sa...

Jag får den känslan att du tycker att konstnärer/artister ska sponsras till viss del?

Jag kan inte se att det är riktigt att ta av andra människors pengar (skattebetalarna) för att betala någon som inte skulle kunna försörja sig själv genom sin konst.
Mängder av konst och konstnärer har överlevt utan subventioner. Många av de största diktarna under de senaste 100 åren hade samtidigt andra yrken som väsentligt bidrog till att det de skrev om fick ett större djup.
Titta på Beatles musik tex. Det var rå talang, framåtanda och kreativitet som gjorde att vi köpte deras musik, inte infall eller åsikter från någon byråkrat som bestämde vad vi skulle tycka om.

Så här säger Richard Moore (Författare)

"Det är inte bara de pengar vi ger till konstnärer som slösas bort. Det gör dessutom positiva skada. En konst-byråkrati har vuxit fram under de senaste åren som formulerar ansökningar, väljer domare, och ge rätt sorts propaganda till mottagarna. Det finns ingen möjlighet för ett sådant system att fungera. Och det finns inget sätt att göra ett sådant system ärlig
Jag misstänker i djupet av mitt hjärta, är det verkliga syftet med ett sådant system: att sortera bort all kreativitet ur ett samhälle som har blivit alltför ömtåligt för att stå ut med det.
Amerikanska artister behöver inte ett " Kulturministerium". Våra författare och målare och dramatiker och musiker har blomstrat när regeringen har ignorerat dem. Vi vill inte ha bidrag. Vi vill inte ha censur. Vi vill bara vara ifred."

Robin Shadowes sa...

Dom enda konstnärer jag respekterar idag och anser vara fria är Lars Vilks och Dan Park som Muslimska Friskolan skriver om emellanåt. Resten är bara pk-anstungna.

LP sa...

@Berit

Nej, jag menar att om konstnärer/kulturaktörer tar emot allmänna medle, så kommer de aldrig att vara fria. Politkerna kommer, i folkets/skattebetalarnas namn, alltid att vilja bedriva sina politiska projekt genom konst/kultursektorn.

Om kulturarbetarna sponsras av privata aktörer så är de inte heller fria, men det är åtminstone svårare att ljuga om saken då. Nu ljuger man när man säger att det via skattemedel går att finansiera fria och obundna idéer.

Ett exempel är den svenske kändiskonstnären Ernst Billgrens uttalande ang vem som skall sitta i stipendienämnderna och dela ut pengar. Jag minns inte exakt, men hans åsikt var något i stil med att det är bra som det är och att han och de andra som sitter där är professionella och därför är det också de som skall avgöra.
Problemet är, och detta verkar han bortse från, att det blir som det alltid blir med ett sådant system. Nämligen att man måste passa in i systemet och inte radikalt och fundamentalt bryta mot några politiska tabun för att få vara med i och runt syltburken. Politisk korrekthet gynnas till 99% med ett sådant system.

LP sa...

Den etablerade makten i Sverige har sedan några decennier lyckats kastrera den kraft som kan finnas i konst- och kulturyttringar. Detta har man gjort genom att stigmatisera, frysa ut, likrikta och agera repressivt mot det som man inte menar är politiskt godkända protester och ifrågasättanden (det kan handla om att man motarbetar kritik av kulturrelativismen och mångkulturalismen).
Man har också gjort det genom att aktivt understödja den "samhällsomvälvande" och "ifrågasättande" "kritik" som är politiskt godkänd (tex kritik mot "den vite mannen" mot västvärldens verklighetsbeskrivning etc). Det är detta vi kallar den politiska korrekthetens diktatur, och det mest motbjudande med hela saken är att det utåt sett, vid en ytlig betraktesle, kan se ut som att kulturaktörerna verkligen kritiserar och dissekerar samhället på ett oberoende sätt.

Man har så att säga gjort "provokationen" (som ofta inte alls är en provokation) och "upproret" (som i själva verket oftast är ett bekräftande av konsensus) till sin och på så sätt har man också kastrerat kulturen. Det borde egentligen vara tydligt att få är benägna att såga av den gren de sitter på, och därför är deras åsikter och handlingar korrumperade.

Kanske gjorde Vilks det som alltför få gör när han iscensatte sitt rondellhundsprojekt, alltså sågade av grenen han satt på. Om det är så får man hoppas att han gjorde det eftersom det var nödvändigt för att han inte skulle tumma på sin intellektuella och konstnärliga hederlighet. Men det finns också också exempel där någon som verkar gå rakt mot strömmen, i själva verket har listat ut hur systemet fungerar och "motströmssimmandet" är endast en strategi för att kunna klättra i det befintliga systemet. Kanske är tidigare nämnde Ernst Billgren en sådan typ men jag vill egentligen låta det vara osagt. Det skulle helt säkert bli väldigt svårt för en kulturpersonlighet att agera i det befintliga systemet, om han alltför öppet och ihärdigt kritiserat tex invandringspolitiken.

Skicka en kommentar

Vi uppskattar dina kommentarer men kan bara publicera dem om du skriver namn eller signatur! Det går annars inte att veta vilken Anonym man diskuterar med.