08 mars 2011

Väljarnas val av politiker

En kommentar av Errbe

Varje land har de politiker det förtjänar, sägs det.
Hur kan medborgarna välja sådana politiker ?

Grundproblemet är att väljarna valt politiker med så höga ambitioner, att dessa utvidgat politiken till att omfatta nästan allt i samhället. Då kan den enskilde medborgaren inte urskilja vad en enskild politiker verkligen gör. Det skulle ta så mycket tid att han inte hann med sitt arbete.

Och fortfarande finns det väljare som inte är nöjda. Jag såg idag ett inslag på en känd blogg som menade att "rättvisa fordrar att det är gratis." Vad det var som skulle vara gratis just idag är mindre intressant. I morgon blir det ytterligare något.


Hur lär vi medborgaren att det som "är gratis" blir dyrare än alla alternativ.

Dels uppstår en överkonsumtion. Dels krävs en kontrollapparat, som skall se till att förmånen inte missbrukas. Dels kostar det många timmar byråkratitid att besluta om gränserna och annan administration.

Det finns inget så effektivt sätt att fördela världens goda efter behov, som att var och en själv beslutar om användningen av sina egna pengar. Det mycket lilla fåtal som är oförmögna att ta hand om sig själva, skall givetvis få hjälp, en hjälp som lika ofta bör vara förmynderskap som rena pengar.

Hur får vi folk att lita på sin egen förmåga att använda sina pengar ?
---------------------------
Det är dagens miljonfråga, Errbe.

Avundsjuka och lättja är starka känslor som driver oss människor och är strängar på den lyra de makthungriga lärt sig spela på. Klasskamp är en väl upptrampad väg till makt och "fördelning av välstånd" tycker man ska vara en omfördelning av andras (inte mina) rikedomar.
"De onda rikas välstånd minskar i samma takt som min avundsjuka reduceras."

----------------------------
Den tyske sociologen Franz Oppenheimer påpekade att det finns två sätt att förvärva rikedom. Det som bygger på produktion och utbyte, kallade han det "ekonomiska sättet." Det andra sättet är enklare eftersom det inte kräver produktivitet. Man beslagtar helt enkelt andras varor och tjänster genom användning av våld och hot.
Detta är den metod som Oppenheimer kallar "den politiska vägen" till rikedom och människor väljer någon som kan utföra stölden för dem.
Det borde stå klart för var och en att en fredliga användningen av förnuft och energi i produktionen är det "naturliga" sättet för människans överlevnad och välstånd på jorden.
Det borde också vara lika klart att tvång och exploatering strider mot den naturliga lagen och att det är parasitiskt. I stället för att öka produktionen, subtraherar det från den.
I det långa loppet, förstör de avundsjuka utsugarna sitt eget uppehälle och minskar eller eliminerar källan till sin egen försörjning.

Staten, enligt Oppenheimer
, är "organisationen av politiska medel", en systematisering av plundringsprocessen över ett visst territorium.


1 Kommentarer:

Errbe sa...

Byalagens samarbete om sina allmänningar. . .

. . . utgjorde grunden för demokratin i de skandinaviska länderna och Schweiz. (Tack för uppmärksamheten.)

Nobelpristagaren Elinor Ostrom förklarade att allmånningarnas tragedi inte var oundviklig. Hon skrev:

”Det gäller sättet att administrera bruket av betesängar som samägs inom byallmänningar i de schweiziska alperna. Typiskt nog kommer exemplet från ett land med fria bönder och djupt rotad lokaldemokrati.

Användarna/ägarna är den viktigaste beslutsfattande enheten. De måste besluta i alla frågor av vikt och tycks ha en betydande grad av autonomi. De kan utarbeta stadgar och revidera dem, de kan sätta upp gränser för bruket av betet och förändra dem, de kan anpassa organisationsstrukturen.(…) Man kan också säga att användareorganisationen har sin plats inom en samling av större organisationer (byn, kantonen, statsförbundet), där de uppfattas som legitima.”

Under sådana förhållanden kunde allmänningar vara bättre än de alternativ som annars ansetts nödvändiga: Förstatligende eller uppdelning i små privata lotter.

Historikern och Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund har påpekat att den svenska demokratin grundlagts av fria, samarbetsvana bönder, vilka drivit fram utvecklingen med maktdelning och decentralisering. Så som vi hade i 1809 års grundlag, men som försvann med lidbommeriet i 1974 års version. Versionen 2010 är lite bättre, men inte mycket.

Nu till miljonfrågan: Samarbete mellan fria medborgare var grunden i fackföreningar, kooperativ, nykterhetsföreningar, frikyrkor och partier under första hälften av förra seklet. I dessa organisationer har medlemmarna kunnat se sina förtroendemän på nära håll och bedöma hur de skött sina åtaganden. Det var då naturligt att utse de som åstadkommit praktiska resultat.


Men generationsskiften är svåra i alla organisationer. Talanger för intrigerande kan bli mest avgörande. Särskilt som organisationerna blivit stora och jättestora. De gör så mycket att den enskilde medlemmen inte kan hålla reda på detaljerna och intressera sig för dem. Det klarar bara en liten klick, som flyter ovanför medlemmarna. Således har nästan alla rikspolitiker varit överåriga ungdomsförbundare under det senaste halva seklet.

Jag menar att vi bör försöka återskapa ekonomiska enheter av allmänt intresse, som är tillräckligt små för att den enskilde skall kunna bedöma förtroendemännens kompetens. De bör vara större än en bostadsrättsförening, kanske några kvarter. Men då måste de ha fullmakt att agera, fixa snöröjning, beställa asfaltering, jaga maskrosor och såga ner träd som står i vägen. Sådant behöver inte alltid beslutas ”nere i stan”.

Sen bör inga politiker få bli kvar mer än tre mandatperioder. Men det lär bli svårt att få dem att besluta något sådant. . .

Skicka en kommentar

Vi uppskattar dina kommentarer men kan bara publicera dem om du skriver namn eller signatur! Det går annars inte att veta vilken Anonym man diskuterar med.