24 september 2011

H.C. Andersens besök hos dervischerna

H.C. Andersens resa till Turkiet är ett mycket intressant stycke kulturhistoria. Vi lever ju i ett mångkulturellt samhälle och blir därför tvungna att känna till bakgrunden till det hela.

När islam år 2006 gjorde sin propagandaframstöt "Bilder av Mellanöstern", körde man naturligtvis fram saker som intresserar turister, bland annat dervischföreställningar. En sådan bevistades av H.C. Andersen i Konstantinopel 29 april 1841.

Den dagen besökte han Scutari och den stora kyrkogården (han skriver kyrkogård och inte gravplats), där dervischerna begravdes. På deras gravar fanns det gröna turbaner som tecken på att en förfader eller de själva hade varit vid profetens grav.

Hans Christian Andersen gör en lite märklig iakttagelse: på gravstenarna fanns ett eller två små hål till vatten för att hundarna kunde släcka sin törst. Då är den döde salig, skriver han.

Kan det vara riktigt? Vi ser ju att muhammedaner gärna avskyr hundar?

Dervisch betyder fattig eller tiggare. De bor tillsammans i religiösa grupper och dyrkar Allah på olika sätt. Vissa kallas "de dansande dervischerna", andra "de ylande". Målet är att komma i extas.

Eftersom det inte gick att hitta den svenska versionen av H.C.Andersens dagbok, får det bli en textöversättning. Men han bör ju egentligen läsas på danska.

"Vi gick nu till Derwischernas Kloster, alla måste ta av sina skor eller stövlar. Jag hade tyvärr benkläder med remmar som inte kunde lossas. Prästerna gav mig ett par tofflor, som jag kunde dra över mina stövlar, det samma var fallet med en engelsman, men jag ville ej hjälpa mig så, fick en kniv och skar itu remmarna. "Det är en god människa! sa turken till min tjänare. Vi kom in ​​en fyrkantig sal med avgränsade gallerier som antagligen var för fruntimmer. Det fanns en nisch och på väggen runt den hängde tavlor i ram med turkiska inskriptioner. Runt sideväggarna tamburiner och bäcken. På vita och blå skinn låg en mängd dervischer, men alla olika klädda, några till och med i militära rockar. Barn var där.

En förunderlig sång som växlade i olika rytmer sjöngs av var och en och sedan av dem alla. Det var en slags skala och löpte ungefär som om en vilde med gehör för första gången hört en italiensk sångare och nu på sitt sätt härmade. De knäböjde och böjde sitt huvud rakt mot marken, som i Avguden på Ceylon. En rökelseskål placerades framför prästen. De kysste hans hand, ställde sig i rader, två satt på golvet och sjöng, men det var ett dovt ylande, en snarkning eller dödsskrik. Det kom en man med avskuren överläpp, långt svart hår (turbanen hade alla lagt ifrån sig och hade vit filtkalott på). Hans mantel var vit och var sydd i rött, två hästar med en man på varje på baksidan, förskräckligt gjort. Han tog av den och stod i en röd blus, blottade sina armar till axlarna, den ena handen var förvissnad, det såg fruktansvärt ut, än rörde sig kroppen åt sidan, än i liderliga ställningar. Så småningom rörde sig alla som om de drevs av en ångmaskin, de stönade och andades djupt. Svetten rann ner från de bleka ansiktena. Till sist sjönk de till marken. Jag kände mig ganska ohygglig till mods."

0 Kommentarer:

Skicka en kommentar

Vi uppskattar dina kommentarer men kan bara publicera dem om du skriver namn eller signatur! Det går annars inte att veta vilken Anonym man diskuterar med.