06 februari 2012

Här är vi nu

Vår läsare Steve påpekade i en kommentar nyligen att inte sedan WW II har USAs skuld i förhållande till BNP varit 100%(+) . Skulden är alltså lika hög eller högre än vad landets ekonomi kan producera. Man kallar detta förhållande "debt-toGDP-ratio" och det är en utomordentligt viktig indikering på ett lands ekonomiska hälsa.
En låg skuld i förhållande till BNP (GDP) visar att landet producerar ett stort antal varor och tjänster och vinster som är tillräckligt höga för att betala tillbaka skulder och för att investera för framtiden.

När skulden uppgår till 100% av BNP är det oftast en punkt utan återvändo.

USA hämtade snabbt igen sig efter WW II och det drar man fram som en jämförelse, men förhållandena är enormt olika nu och då.
Den viktigaste faktorn till den snabba sänkningen av skulden efter kriget, var snabb ekonomisk tillväxt. En ung arbetskraft, världsledande tillverkare, frihet för uppfinnare och investerare, sparsamhet, en uppdämd efterfrågan på konsumtionsvaror efter år av krig och depressionen och en släng av inflation, gjorde att ekonomin växte 57 procent på sex år. Den federala regeringens utgifter var procentuellt enormt mycket mindre än de är nu och nedskärningar i försvaret minskade också kostnaderna.

Privat företagsamhet och kapitalism gjorde att landet återhämtade sig och blev det ledande på världsmarknaden, men politikers behov av makt och möjlighet att köpa sig den makten genom att favorisera olika grupper har mer och mer begränsat möjligheterna till sund kapitalism. Samhället har sakteliga styrts mot en underdånighet inför regeringsmakt och en undervärdering av individualitet.
Uppfinningsrikedom, effektivisering , mekanisering, automatisering, pengar över att investera... att få lyckas och misslyckas, gjorde att landet under lång tid orkade axla och kompensera för nya sociala bördor och inflation, men när det var politiskt "olämpligt" att höja skatterna mera, började man kringgå detta genom att ge avgifter nya namn som licenser, intyg, tillstånd, arvoden, tullar... samtidigt som man rättfärdigade pålagorna genom att införa nya lagar, regleringar, restriktioner, subventioner, ransoneringar, förbud, bestämmelser, reglementen, justeringar..
Alla dessa hinder är till för att öka statskassan men också försvåra konkurrens. Den skuld som betalades av efter 1946 var för att bevara frihet och demokrati och nu har vi nått fram till diktatur.

Vi är inte längre en nation "av folket, för folket" utan en för politiker och särskilda intressegrupper. Producenter behöver inga speciella favörer, bara frihet: frihet att producera, att idka handel och om de lyckas, rätt att behålla vinsten. Det är Ekonomisk Frihet som är det sanna botemedlet för fattigdom.

Obama-ansträngningarna och administrationens politik har varit fullständigt bakvänd:

* Vi måste höja skatterna eftersom vi måste sprida välståndet.
• Att arbeta för den privata sektorn är som att "arbeta bakom fiendens linjer." Med andra ord är den privata sektorn USA:s fiende.
• Ibland måste man bara erkänna att man tjänar för mycket pengar.
• Ja, vi vet att en ökning av reavinstskatten troligen resulterar i en minskning av de totala skatteintäkterna, men vi måste göra det av rättviseskäl.
• Vissa människor har mer pengar än de behöver och de ska därför betala mer skatt.
Bara under de första 26 månaderna lade Obama-gänget till 75 omfattande nya regleringar till de redan existerande 81,000 sidorna i det federala registret och 4200 fler restriktioner står på kö för beslut.

De konstlat höga lönerna, som tvingats på ekonomin genom facken, har betytt ökade ekonomiska svårigheter för andra grupper - särskilt icke-fackliga-arbetare och okvalificerad arbetskraft, som sakteliga tvingats bort från marknaden. Dagens omfattande arbetslöshet är resultatet av den organiserade arbetskraftens privilegier och åtgärder som lagar om minimilön. Under många år stödde fackföreningarna dessa åtgärder uppenbarligen i tron att kostnaderna skulle betalas av skatter för de rika. Tillväxten av inflationen har visat att det huvudsakligen är medelklassen som är offer för de offentliga utgifterna.

I stället för att rensa upp i djungeln av hämmande åtgärder tar man nya lån för att betala de gamla och när det inte räcker och ingen vill låna ut mer, trycker man nya pengar.

10 Kommentarer:

Anonym sa...

Årssiffror för ’US Total Government Debt’ 1900–2016 finns här, som Berit sett. Alltså inklusive lokal och delstatlig skuld (tillsammans 12% av BNP?)
- 1945–1946 lite högre skuld än nu (124–129% av BNP).
- 1980 45%, 1990 70%, 2000 71%, 2006 80%.
- Under Obama 103%, 112% och 121% av BNP åren 2009–2010–2011.
- I Sverige är siffran nu 32%. Vi har insett att ”Den som är satt i skuld är icke fri”. Problemet för oss är att media inte vill inse USA:s massiva ekonomiska problem.
/ Steve

Peter sa...

Skillnaden mellan Sverige och många andra länder är att politikerna lät medborgarna ta på sig skulderna. Det kommer inte att sluta lyckligt nu när husmarknaden så sakteliga sjunker ihop.

Berit sa...

Hur man än vrider och vänder på det blir det medborgarna som betalar. Vem annars?

Anonym sa...

Bra fram tills slutet då du tycks tro att ingen ska förhandla om vettiga löner.

Vi ska alltså ha svältlöner så "handelsidkare" får frihet", frihet till att suga ut oss andra då mer än idag ?

Låter som du vill ha precis som det är idag, att 1% suger ut 99%, fast gärna ännu lite värre.

Nej, fundera på det där ett tag till.

Berit sa...

Anonym, varför drar du slutsatsen att fri marknad och konkurrens ger svältlöner? Ge mig exempel på det.
Det kommer alltid att finnas hög-och-låginkomsttagare. En stark konkurrenskraftig ekonomi höjer lönerna för alla, men facken har tvingat fram lönevillkor som bara ökar inflationen.
Det är klart att man ska förhandla om sin lön men löneavtal ska vara ett strikt avtal mellan 2 parter, arbetsgivare och en anställd. Det ENDA intresse för regeringen i ett sådant arrangemang är att bevaka att båda parter uppfyller sin del av villkoren.
-----
Denna mening är kanske inte helt klar: "Dagens omfattande arbetslöshet är resultatet av den organiserade arbetskraftens privilegier"
Jag skulle ha skrivit : "Dagens omfattande arbetslöshet är ett av resultaten av den organiserade arbetskraftens privilegier"

Anonym sa...

Det kristliga bladet Dagen fyller förstasidan idag med en beundrande artikel av chefredaktören, om National Prayer Breakfast och Obamas tal där. ”Och när president Barack Obama hämtar kraft, knäpper han sina händer och ber till Gud. - Jag vaknar varje morgon, ber en kort bön och läser Skriften, men min tro stannar inte där, den formar mina värderingar och handlingar.”
- Redaktören känner t.ex. inte till boken ”Radical-in-Chief” av Stanley Kurtz 2010. ”Barack Obama and the untold story of Amcrican Socialism” är underrubriken. Kristligt höll Obama sig i Chicago till Jeremiah Wright’s församling. Wright som fördömde USA och dess raspolitik (”God damn America!”), menade att USA:s utrikespolitik var skäl till terroranfallet ”9/11”, som sade att AIDS-viruset var framtaget av USA för få bort ”black people”, osv. -- I Washington har Obama överhuvud inte hållit sig till någon församling, inte gått i gudstjänster. (Golf är mycket roligare!)
- Det positiva med artiklar som denna är att man inser att svenska murvlar inte vet något om USA:s problem. Om man som jag följer t.ex. National Review och dess Corner vet man mycket mer. (RealClearPolitics.com också!)
/ Steve

Berit sa...

Steve, man kan undra varifrån de får allt detta strunt.

Anonym sa...

En poll 2010 visade att bara en tredjedel av amerikanerna kallade Obama ”kristen”. T.o.m. bland afro-amerikanerna sade 46% att de var osäkra på vilken religion han tillhörde.
- I Sverige är sådant berömvärt (i alla fall i media), men nu handlar det om USA.
Källa: National Review.
/ Steve

Anonym sa...

>> Ge mig exempel på det.

För att det prövats och det finns gott om exempel på vad som händer om man inte reglerar någonting i lag eller bara har en part som sätter villkoren på arbetsmarknaden.

Prata med valfri äldre människa som upplevt hur det var före facket, på den tid även i vårat land där arbetsgivare gjorde som de ville och "arbetarna" inte hade några rättigheter. Finns även gott om moderna exempel ute i världen, läs på lite.

Besynnerligt hur någon i ett modernt samhälle tycker att det inte ska finnas två jämn-starka motparter som gemensamt kommer fram till ett avtal utan allvarligt tycker att bara den ene parten ska bestämma allt och det är "frihet", för vem ?

Hur skulle varje enskild anställd kunna stå upp emot ett företag som kan anställa hundra advokater för att skriva villkoren menar du ? Parterna måste ju rimligen vara jämnstarka.

Överhuvudtaget är åsikten att allt reglerar sig självt om man bara släpper allt fritt så cynisk och fånig att den egentligen inte är värd någon kommentar.

Berit sa...

Återigen slingrar du dig och lägger ord i min mun. Om det finns "gott om exempel" som du säger är det väl enkelt att visa mig ett. Och du är inte kapabel att ge exempel på länder där den fria marknaden ger svältlöner. Det är ingen som talar om anarki här. Naturligtvis måste det finnas lagar om privat ägande ska respekteras och att kontrakt ska efterlevas. Det är grundstenarna i fri marknadsekonomi.
En regerings uppgift är att jämna vägen för det men för övrigt hålla sig borta.
Det är inte EN part som bestämmer villkoren:
Företagare konkurrerar om god arbetskraft för att kunna hävda sig på marknaden och det ligger i deras intresse att erbjuda löner och förmåner som lockar till sig den arbetskraft som kan få företaget att blomstra. Passar erbjudandena inte den arbetssökande kan han kräva andra villkor eller erbjuda sina tjänster någon annanstans.
Visa mig framgång, välstånd, materiell rikedom, förbättringar inom utbildning och sjukvård, och jag kan visa dig att där existerar ett politiskt och ekonomiskt system som bygger på individens frihet och den fria marknaden. USA grundades på dessa principer, men det är helt uppenbart att vi inte längre tillämpar dem.

Skicka en kommentar

Vi uppskattar dina kommentarer men kan bara publicera dem om du skriver namn eller signatur! Det går annars inte att veta vilken Anonym man diskuterar med.