06 maj 2012

"Socialism eller död"


För en del år sedan, medan mitt hem var en segelbåt som tog mig till olika platser i världen, tillbringade jag ett par månader på Kuba.
En privatägd båt var enormt ovanlig och en som seglade under amerikansk flagg hade man nästan aldrig sett, så vi väckte stor uppståndelse i Havanna och överallt längs den norra kusten.
Ingen kuban får äga ens en windsurfbräda, så trots att de är omgivna av ett stort hav fullt med fisk, kan de inte ens skaffa sig mat den vägen. Allt är ransonerat och sådana vanliga saker som tändstickor, toalettpapper och tandkräm är det nästan omöjligt att få tag på. Fånglägret Guantanamo kritiseras ständigt, men jag tror att fångarna där har det bättre än den ordinarie kubanen.

Vi passade inte in i instruktionsboken som gäller charterturister, som man rutinmässigt vallar till sevärdheter godkända av regimen och sedan isolerar i specialbyggda fina hotell av internationell standard, så vi hade rätt mycket frihet att röra oss och samtala med befolkningen. Vår spanska är mycket bra och många samtal kom naturligtvis in på politik och de flestas innersta önskan att på något vis ta sig till USA. Jag tror inte vi träffade någon, som inte hade en släkting som lyckats fly till USA, men förutom den rätt vanliga gesten att stryka sig över hakan ett par gånger för att illustrera skägg och sedan göra tecknet för "skär halsen av honom", var det ingen som trodde att deras levnadsförhållande egentligen kunde påverkas.

Vi ska komma ihåg att i grund och botten är det ingen som regerar och styr utan samtycke av "de som blir styrda". Men man måste också inse att människors individualitet, även när vi talar om dem i kollektiva termer såsom "de som blir styrda", fortfarande står över allt annat och att man kan kalla det "samtycke" även där det inte finns. Men förhållandena måste vara tillräckligt dåliga för att varje individ frivilligt riskerar sitt liv, sin lycka och frihet för att störta en förtryckande regering. Innan det förhållandet uppstår måste det vara så bedrövligt, att varje individ är villig att dö för att bli av med regeringen och tills dess är det status quo som är allenarådande.

Det finns nog ingen värre form av tyranni, för den har makten att göra vad som helst och har också övertygat världen i stort, att utövandet av den tyranniska makten, på något vis är rättvis och moralisk.
Individuell kostnad gentemot samhällsvinst. Båda inkluderar något från den andra i ekvationen.

Om det kubanska folket reste sig tillsammans, skulle deras regering inte ha en chans. Fidel, hans bror och de övriga skulle vara borta på några dagar, utan mycket blodsutgjutelse.

Det är blodsutgjutelse som jag tror är anledningen till att detta inte händer. Varje individ måste vara redo att dö för att bli av med Castros regim. Fram till dess kommer det inte att ske och det kan också bero på ideologiska omständigheter.
Det kan vara så att de ser det som meningslöst, eftersom de har indoktrinerats att inte se hur illa det är. Castro höll timslånga tal på TV varje kväll och som ett resultat kanske man ser regeringen som så mäktig att man inte kan bli av med den... eller att man är den enda som känner så.

Det är enkelt att använda Kuba som exempel men oavsett plats och anledning, handlar det om att varje enskild individ måste fatta sitt eget beslut och vara beredd att dö för det.

Skulle du kunna ta till vapen mot din regering? Vi hör ibland mummel om "vad som borde göras" men om det händer, tror jag inte att många av de människor som skryter om det i dag, verkligen kommer att kliva fram i första ledet.

Jag tror att vi kommer att hitta många fler människor som väljer livet under tyranni, i stället för "döden för frihet". Det kallas överlevnadsinstinkt.


*Texten på bilden förekommer på banderoller runt omkring i Havanna

16 Kommentarer:

Knute sa...

Snaphanen har idag ett par intressanta rubriker som illustrerar två olika förhållningssätt till "vad som borde göras":

The English Defence League (EDL):
»I’d rather die on my feet than live on my knees«

Geert Wilders:
»We use a pen, they use an axe«

http://snaphanen.dk/2012/05/06/we-use-a-pen-they-use-an-axe/

Kalle sa...

Och när man har någon som är villig att ta till vapen mot sin egen regering och dö för saken så kan det å andra sidan sluta i ett Utöya.

Det du förespråkar här är oerhört likt vänsterns revolutionsromantik och precis lika osmakligt.

Berit sa...

Kalle, var finns din läsförståelse? och vad är det du anser att jag förespråkar?
Vad jag skriver om är funderingar kring varför människor INTE reser sig och använder våld.


"Jag tror att vi kommer att hitta många fler människor som väljer livet under tyranni, i stället för "döden för frihet". Det kallas överlevnadsinstinkt."

Demokratbloggen sa...

Tack för inviten att få kommentera på ditt blogginlägg Berit, och det gör jag med att länka till ett eget blogginlägg som tar upp det här resonemanget om att ta till våld för att rätta sitt eget folk från total massaker, och varför impulskontroll är så viktigt för att kunna bygga en stark civilisation.

http://demokratbloggen.blogspot.se/2012/05/ett-revolutionart-nationalistiskt-parti.html

Berit sa...

DB, jag ser det som fullständigt osannolikt att svenskar skulle göra väpnad revolution. Som jag beskriver i mitt inlägg verkar det vara mest naturligt för de flesta ta till flykten när det kniper och knyta näven i byxfickan. Jämför kubanerna som ser USA som sin fristad (bara de kan ta sig dit)
Att lita till militären är som att spela på lotteri. De byter sida när det passar och kom ihåg att de är avlönade av regeringen.
Det gick bra i Chile men titta på Venezuela.

Se också på vad som händer i Mellanöstern. När folkmassorna går hem eller återgår till arbetet kommer de mest nitiska, mest organiserade och mest hänsynslösa att konsolidera makten. Man kan ju hoppas på att det resulterar i en konstitutionell republik som har stöd av yrkesförsvaret men man måste nog förbereda sig på det värsta.

Demokratbloggen sa...

Nu kan man inte jämföra med mellanöstern, men däremot kan man ha hjälp av att se hur Mao Tse Tung gjorde.

Han var alldeles ensam när han bestämde sig för att kasta ut engelska imperialismen från Kina, störta kejsaren och befria kineserna från opiummissbruket som var mycket utbrett i Kina, för det var den engelska imperialismen som hade försett kineserna med opium för att passivisera dem.

Nu hade ju Mao bestämt sig för kommunismen (vilket man absolut inte behöver göra). Det räcker med att bli en ledare för någonting stort och omvälvande.

I vilket fall som helst så var kommunismen absolut förbjuden i Kina, men det hindrade i alla fall inte Mao. Det går att bygga upp små celler och omärkligt sprida sig på det sättet.

Nu vet vi ju att han lyckades med sina föresatser. Att tro att vi inte kan ha föresatser och lyckas rädda vårt folk från undergång är defaitistiskt. Självklart att vi lyckas, men folk behöver en ledare att följa, och ett sådant här revolutionärt parti är en ledare. Det enda som behövs sedan är att ledningen för partiet utvecklar en strategi, inte folket.

Det här är kuppartat så därför kan man föra politik över folkets huvuden, precis som för nävarande ändå görs av landsförrädarna.

Jag ser Pinochet i Chile som förebild, men vi måste göra lite annorlunda eftersom vi inte har samma resurser som han hade. Vi måste bilda ett revolutionärt parti och sedan ska den partiledningen bli kuppmakare, inte folket.

Vi kan inte kopiera Mao eller Pinochet, men vi kan dra lärdom och vi kan plugga teorier om hur vi ska ta oss ut ur den här råttfällan som folket har fastnat i. Med andra ord har inte vanligt folks engagemang eller brist på detsamma någon betydelse. Därför är det inte relevant att tänka sig att engagera stora folkmassor, för det tror inte jag heller på.

Berit sa...

En grupp av beväpnade revolutionärer måste ha befolkningens stöd för att lyckas. I Kina blev man lovad en landreform så befolkningen lurades att tro att de skulle få något för egen del. Du är medveten om hur många människor som dödades, eller hur.
Se vad som hände med Che Guevara i Bolivia. Han hade inte folket stöd och de gjorde sig av med honom.
Syrien är ett annat exempel där striderna nu bara fortsätter.

Demokratbloggen sa...

Nu pratar jag ju inte om en grupp beväpnade revolutionärer, jag pratar om en statskupp likt den i Chile!

Jag tog mao Tse Tung som ett exempel på att man kan genomföra något oerhört stort även om man är helt ensam. Mao hade inga pengar, för han hade blivit osams med sin familj, men han hade bestämt sig för att ta reda på hur det skulle kunna gå till rent teoretiskt att kasta ut den engelska imperialismen, störta kejsaren av Kina och bekämpa kinesiska armén och befria kineserna från opimumförtrycket.

Hans ekonomi räckte precis till 5 riskakor om dagen och vatten. Med det som matsäck satte han sig på biblioteket i Peking och tillägnade 6 månader i självstudier innan han satte igång.

Där släpper jag Mao, för jag är inte alls intresserad av att ta hans exempel i övrigt, men jag beundrar naturligtvis hans ambition.

Nu är det den chilenska statskuppen som är intressant. På min förra blogg hade jag flera artiklar om Chile, före kuppen, under kuppen och efter kuppen, och det är något man kan bli inspirerad av. men det förutsätter att det finns kuppmakare och en armé.

I Sverige har vi varken kuppmakare eller armé, så det är därför vi måste jobba fram en grupp som är villiga till det, men de får ju inte vara pacifister.

Då är det en idé att bilda ett revolutionärt nationalistiskt parti, där partiledningen utarbetar planer och så småningom blir kuppmakare.

Men vi har ingen tillgång till armé. Då hyr vi en, helt enkelt.

Oavsett vad det kostar så kostar det mindre än denna oerhörda massinvandring som enligt bedömningar kostar 250 miljarder varje år.

Kuppen i Chile var inte oblodig, men de som fick bidra med blodet var landsförrädare i mycket stor utsträckning. Dessutom ansåg hela världen att Chile var det mest fruktansvärda som kunde hända i hela Sydamerika.

Självklart att de tyckte det. De var ju kulturmarxister då som nu, och det vore konstigt om kulturmarxister skulle tycka något annat.

Sedan har vi militärjuntan i Grekland, men de släppte greppet för tidigt, och de hade heller inte förberett folket ideologiskt på samma sätt som man hade gjort i chile, så när de grekiska flyktingarna kom tillbaka till Grekland igen så mottogs de med öppna armar - i Chile sågs de däremot som landsförrädare.

Vad jag vill är att vi imiterar Chiles exempel så gott det går, men med de medel vi själva kan arbeta fram. Folk ska inte behöva befatta sig med det här revolutionära nationalistpartiet, men det vore bra om så många som möjligt gav partiet sitt moraliska stöd.

Parallellt med det går det ju bra att rösta på SD om man så önskar, för det revolutionära partiet lär väl aldrig komma in i riksdagen.

Berit sa...

Att hyra en armé verkar extremt orealistiskt.
Var ska du få tag på en?

Det ser så oskyldigt och enkelt ut på papperet men en kupp som den i Chile kräver mängder av människoliv. Tusentals människor "försvann", torterades och dödades under den närmaste tiden efter kuppen och landet hade en militär diktatur i 17 år innan man återgick till demokratiska val igen. Det var rena turen att den militära diktaturen var positiv till kapitalism.
En av våra nära vänner är från Chile och har berättat mycket om det som hände och den skräck och rädsla som rådde långt efteråt.

Du måste också komma ihåg att både Kuba och CIA (USA) spelade en viktig roll i sammanhanget, det tror jag inte skulle hända i Sverige.

("Thats all I have to say about that", Forrest Gump)

Knute sa...

Min tolkning av Berits inlägg om Kuba är att det handlar om svårigheten att hävda mänskliga rättigheter mot dem som kränker dem. Och att det är svårt att hävda mänskliga rättigheter genom revolutioner eller kupper. Den arabiska "våren" visar det tydligt. Revolutionen äter sina barn, läste jag någonstans.

Demokratbloggen sa...

Det finns ju gott om främlingslegioner, så det är inte svårt att få tag på en armé som är betydligt större än svenska armén.

Men vi talar om nödfall här!

Vi får innerligt hoppas att SD lyckas med sina föresatser, men om deras plan B är att fly landet och lämna folket i sticket medan de brutalt slaktas av barbarer från Muhammedanien så är ju en sådan här statskupp en lösning istället för att snällt sitta och ta emot.

För hela svenska folket kan inte fly från en kommande massaker, så naturligtvis är det här en gardering.

Du kan inte se det här som ett alternativ till SD, men en plan B som är annat än just att bara sticka ifrån allting. Det är mer moraliskt ansvarigt på det sättet.

Anonym sa...

Demokratbloggen: Du lider av allvarlig paranoia. Sök hjälp.

Knute sa...

Tankesmedjan Feminix har fördömt Demokratbloggen:

"Demokratbloggen" - Ajöss och goodbye!
Nu har jag tagit bort länken till "Demokratbloggen".
Det sista jag läste där fick bägaren att rinna över.
Jag mår faktiskt illa.
Dels vill han ha bort hela ledningen för SD.
Dels tar han INTE AVSTÅND från det Breivik har gjort.
Där går min gräns.

http://tankesmedjanfeminix.blogspot.se/2012/04/demokratbloggen-ajoss-och-goodbye.html

Demokratbloggen sa...

Den här värdelösa bloggen med sina värdelösa läsare har även dragit min gräns.

Idioter som tycker att svenska folket lika gärna kan utrotas av galna muhammedaner är inga som jag har något gemensamt med!

Berit sa...

"tala är silver, tiga är guld"... en kommentar som denna ovan från DB lämnas bäst obesvarad, eftersom den säger alldeles tillräckligt mycket om den person som skrivit den.

Anonym sa...

DB tappade koncepten helt. Iof har ha ju tappat allt för länge sedan. Han klarar inte av kritik för fem öre.

Skicka en kommentar

Vi uppskattar dina kommentarer men kan bara publicera dem om du skriver namn eller signatur! Det går annars inte att veta vilken Anonym man diskuterar med.