29 juli 2012

Konkurrens viktigare än formell demokrati

Det är viktigt att skilja på kommunism och demokrati.

Ja, demokrati är en usel form av styre, men alternativen är uslare, enligt ett välkänt uttalande av Winston Churchill.

Kärnan i dess funktion är konkurrensen mellan olika aktörer och valmanskårens fria val dem emellan.

Inom ekonomin är det numera väl accepterat, även inom tidigare gediget socialistiska kretsar som LO, att "demokrati" inte är ett bra sätt att styra företag. I en demokratisk församling kan en tillräcklig majoritet inte förstå verksamhetens villkor med många utomstående inflytanden, kunders nycker, lika snabbt som den mest insiktsfulle.

Det effektivaste är att "den mest insiktsfulle" får diktatorisk fullmakt att leda verksamheten. Givetvis inom de anständighetens ramar alla är överens om.

I en enkät för några år sedan om anställdas upplevelse av problem på sina jobb, svarade de inom offentlig verksamhet att största problemet var "dåliga chefer". Det kom längre ner på listan i den privata sektorn.

I början av 1800-talet bestod Tyskland av ett stort antal småstater med enväldiga furstar. I den livliga debatten om att ena landet argumenterade Goethe energiskt emot. Han hänvisade till skillnaderna mellan det enade Frankrike och det splittrade Tyskland. Det rådde en markant skillnad i ländernas produktion av framstående alster. Antalet framgångsrika kompositörer var överlägset större i Tyskland. Antalet epokgörande författare något mindre överlägset. Framgångsrika företag började visa stor skillnad.

Han hänvisade till konkurrensen mellan furstarna. Den briljanta begåvning som sökte stöd hos en furste, men blev avvisad, vände sig bara till någon annan. Han hade flera att välja bland. Medborgarna var fria att flytta till mer attraktiva platser.

Furstarna var visserligen enväldiga, men de var beroende av att folket var tillfredsställda. Annars flyttade dessa. Furstarna insåg att begåvningarnas alster var en viktig faktor både för välstånd, trivsel och prestige. Flera av de stora kompositörerna flyttade mellan olika furstar.

I Frankrike däremot fanns bara EN myndighet att vända sig till. Det som inte föll den i smaken fick inte medel för att fortsätta. Frankrike är fortfarande lite efterblivet på grund av den starka centralmakten.

Således, diktaturer som är tillräckligt små och utsatta för konkurrens har bäst förutsättningar. Därför är privata företag överlägsna socialistiska. Är de privata dåliga, försvinner de, går i konkurs.

Dagens demokratiska politiker säger sig visserligen eftersträva ”subsidiaritet”, vilket betyder att besluten skall tas på så låg nivå som möjligt, d.v.s. av små enheter som konkurrerar med varandra. Men i praktiken avskyr de konkurrens. De svenska kommunerna hade i grundlagen ett förbud mot att ta upp skatter för andras väl än sina egna invånares. De skulle konkurrera med varandra. I ”rättvisans” namn har grundlagen nu ändrats, så att riksdagen godtyckligt kan skapa ”regelverk” för ”skatteutjämning” mellan kommunerna. Och reglerna ändras vartannat år ungefär.

EU:s ovalda politiker avskyr konkurrens ännu mer. Ju mer de lägger sig i, desto mer byts subsidiariteten i sin motsats. EU måste nog börjas om. På de sättet som sker då ett företag går i konkurs: ”Kreativ destruktion.” Kunderna finns ju kvar. Den som förstår dem bättre, kan börja ett nytt företag, där allt som ”sitter i väggarna” vädras ut av nya chefer och ny personal. Det gamla skall bort.

Just så fungerar en sund demokrati. Nya idéer, nya chefer, ny personal. Men det gäller inte i dagens megalomaniska samhällen. Här håller den ”politiska adeln” ihop om projekt emot väljarnas vilja. De har skapat allt större och större system med mer och mer regler, för att göra konkurrensen svårare.

Kommunismen utger sig alltid för att föra ”folkets” talan. Men dess politiker tål inte konkurrens. Den är så farlig att de avrättar konkurrenterna. Stalin måste erövra världen, för att slippa konkurrens. Sådan tålde han inte. Så även islamisterna. De tål inte konkurrens.

I våra formella demokratier har politikerna blivit väljarnas verkliga motståndare. Men vi blir inte av med dem annat än genom deras egna val, eftersom de gjort det så svårt för nya partier att komma fram. Dessutom har vi fått en press som ser sig som en del av makten istället för dess granskare. Konkurrensen fungerar inte.

Det är konkurrensen som är kärnan i demokratin.

Errbe

1 Kommentarer:

Anonym sa...

I ett fritt samhälle styrs alla företag genom en ständigt pågående demokartisk process. Där är det konsumenterna som styr företagen genom att köpa eller att inte köpa dess produkter. I socialdemokratiska (läs: totalitära) länder så är det facket/politikerna (läs: folkets röst) med hjälp av statens våldsmonopol som till övervägande delen tvingar företagen att göra det som de inte vill, istället för att låta dem göra det de vill.

Knegarn.

Skicka en kommentar

Vi uppskattar dina kommentarer men kan bara publicera dem om du skriver namn eller signatur! Det går annars inte att veta vilken Anonym man diskuterar med.