Det finns ingen ursäkt för att ignorera det importerade våldshelvetet

Filmen ”A Clockwork Orange” från 1971 handlar om ett ett kriminellt gäng som utmärker sig i ”ultra-våld”. Den har inspirerat journalisten Laurent Obertone till titeln på boken ”Frankrikes Clockwork Orange”, en beskrivning av det franska samhällets nedstörtande i massiv, permanent kriminalitet av värsta kaliber som en följd av invandring, samt myndigheternas och medias medansvar för katastrofen.

I de stora och medelstora städerna har det uppstått så kallade ”känsliga områden”, av vilka många är helt ”förlorade för republiken” (”Territoires perdus de la Republique”). Här har en ny underklass av arabiska, afrikanska med flera nykomlingar klumpats ihop. Den ursprungliga franska befolkningen flyr från dessa platser. Sociologiskt sett är dessa ”zoner” snyltare på samhället.

Obertone ger en mängd statistik för att illustrera eländet. Mellan 1980 med 2000 femdubblades antalet våldtäkter, och sju procent av Frankrikes kvinnor har utsatts för detta brott. Varje år våldtas 75.000. Varje år utförs 105.000 rån (inklusive bankrån) utan vapen plus 6.200 med skjutvapen och 9.500 med kniv. Totalt kostar brottsligheten årligen 115 miljarder euro - 5,6 procent av bruttonationalprodukten.

Den offentliga debatten döljer och förnekar den fysiska verklighetens mordbränder, skottlossningar, knivhuggningar och våldtäkter. Klagomål och protester möts rutinmässigt med anklagelser om ”amalgame” - oberättigad kritik av hela befolkningsgrupper som en följd av enstaka individers beteende. När tusentals förbrytare med bakgrund i afrikanska stater - både norr och söder om Sahara - bränner ner staden heter det ”ungdomar från förorterna”. Det gäller nämligen att inte ”stigmatisera” vissa grupper invandrare.
Obertone avslutar boken med följande konstaterande: Etniskt homogena samhällen som Finland och Japan har den lägsta brottsligheten och det högsta välståndet.

Torben S. Hansen: Frankrigs voldshelvede