12 november 2013

En nostalgisk tripp

Min mamma introducerade mig till denna härliga musik när jag var barn. Den ger mig vackra bilder i mitt sinne.




Kompositören Leroy Anderson var född av svenska föräldrar och bodde i hela sitt liv på samma gata i Boston. Fast bilderna är från New York. Mina barnsliga tankar gick till en romantisk serenad under en balkong i ett lantligt landskap. Men ensam och trånande blev jag tvungen att bege mig till den stora stadens barer...

Min enda anmärkning mot framförandet är att den ton som är själva knorren allt för sällan hörs. Efter ett staccato-A! kommer F, den ton som är den enda anledningen att lyssna på eländet, en kort åttondel innan E. Jag har försökt göra en bättre version, men det gick inte. Musik är känslornas språk, den där torra gubben Anderson fattade det. Han skulle ha gjort lycka som nationalekonom. Sitta tillbakalutad utan empati och se hur hänryckt publiken blir. Spä ut känslorna till en socialdemokratisk gröt. Slutet på låten är dock flott, diverse tingeltangel i perfekt ritardando.



0 Kommentarer:

Skicka en kommentar

Vi uppskattar dina kommentarer men kan bara publicera dem om du skriver namn eller signatur! Det går annars inte att veta vilken Anonym man diskuterar med.