08 oktober 2014

Gungor är livsfarliga


Skolor i Richland, Washington, kommer snart att vara gungfria, eftersom skoladministratörer oroar sig för att barn kan sparkas i huvudet när deras kamrater gungar.


  
" Allt eftersom skolorna moderniseras eller renoveras eller när vi gör om i lekparkerna, tar vi bort gungor, Det är  egentligen en säkerhetsfråga, eftersom gungor anses  vara den mest osäkra av allt lekredskap på en lekplats."

När jag tänker tillbaka är jag lycklig över alla de hundratals gånger jag gungade  i lekparken vid min mormors hus och hemma på min egen gård mellan björkarna och glad att jag överlevt för att berätta om det.

Jag gjorde massor av saker som barn där jag kunde ha skadats och ibland hände det också - jag hade gåstol, cyklade till skolan, åkte bil utan bälte, åkte störtlopp utför Åreskutan, ramlade ner från träd och hästar - saker som lärde mig  att inte vara en sådan dumbom nästa gång.

Författaren och psykiatrikern David Eberhard kallar de rädslor och förbud vi håller på med för det nationella paniksyndromet.
Barnens trygghet är själva grunden för vår överlevnad. Det är därför inte konstigt att vi söker den med sådan frenesi. Vad vi emellertid lätt glömmer bort är att trygghet inte är detsamma som undvikande av faror.
Själva staten har drabbats av panikångest och förbjuder allt som kan tänkas vara farligt, men vi blir som följd alltmer rädda och oförmögna att hantera krissituationer. Vi har faktiskt kommit till en punkt då vi alla börjat undvika normalfarliga situationer i en så hög utsträckning att det genomsyrar hela vår tillvaro.
 Gungorna i Washington State kallas nu "de mest osäkra av alla lekredskap."
Vad kommer att bli det farligaste sedan alla gungor är borta?

Medan de håller på, bör de också tömma alla älvar. Jag föll genom isen i Ljungan och nästan drunknade en gång.
—————

Jag kommer att resa till Kalifornien i morgon, så det blir inte så mycket skrivet under de närmaste två veckorna

5 Kommentarer:

Ann-Marie sa...

Ja tänk så farligt vi levde på den gamla goda tiden! Men kul hade vi! Jag tycker synd om dagens ungar som bara sitter inomhus med sina förbaskade pekplattor/mobiltelefoner/datorer/TV......

John Smith sa...

Ja, barnen ska ledas den säkra vägen genom livet. Själv klättrade jag förstås inte i höga träd eller byggde kojor flera meter över marken - och tur var väl det för annars hade jag aldrig suttit här och skrivit dessa rader ... Ett par av Eberhards böcker är mycket intressanta att läsa, till exempel om ungdomar som måste gå till psykolog när deras respektive har gjort slut

Konsekvensen blir förstås att ungdomar inte klarar av att hantera motgångar och "jobbiga" situationer. Det lär inte bli bättre i och med den nya regeringen, där nästa steg kanske blir att automatiskt ge alla högskolekompetens ...

Det värsta är att många journalister ställer sig på offrets sida. För en del år sedan var det en tonårstjej som blev överkörd av tåget på obevakad järnvägsövergång. Naturligtvis skuldbelade både tidningen och hennes föräldrar staten, trots att hon hade cyklat med musik i öronen och förmodligen inte hört tåget. En lustig sak i sammanhanget är att när jag återvände till min barndoms stad efter många år "i exil", upptäckte jag att flera järnvägsövergångar hade tagits bort eller så hade man byggt gång- och cykeltunnlar under järnnvägsspåren.

Nej, nu har jag inte tid med detta längre, för snart ska jag åka till en stad strax väster "om mitten", i ett land som heter USA!

John Smith sa...

OK, det blir ytterligare ett inlägg eftersom jag hittade en mycket bra artikel som delvis handlar om ovanstående ämne:

http://morklaggning.wordpress.com/2014/10/07/statsindividualism/

Ett utdrag:

"Tryggheten i form av ett socialt skyddsnät kan ha ett högt pris. Författaren Theodor Kallifatides berättade på ett seminarium, att de av hans kamrater från hemorten i Grekland som begav sig till England under juntatiden med tiden blev miljonärer. De som hamnade i Sverige blev förtidspensionärer. Detta är naturligtvis anekdotiskt men ändå tänkvärt. Intresserar vi oss för hur det gick för de chilenare som sökte sig till Sverige efter att Pinochet tagit makten, så möttes de i Sverige av såväl social som ekonomisk välvilja. Detta ledde till att många i mitten av nittiotalet förblivit arbetslösa eller förtidspensionerats. De som hade arbete var vanligen okvalificerade. Inte heller deras barn lyckades särskilt väl. I USA gick det betydligt bättre. Där var de ofta egna företagare eller hade industriarbeten som förutsatte hög kompetens. Deras barn klarade sig bra och fortsatte ofta med universitetsstudier."


Anonym sa...

"Det nationella paniksyndromet" eller mot en fulländad "degeneration", all motståndskraft i befolkningen bryts ner. Det är det som är målsättningen med socialismen!
SU

Berit sa...

Vi kanske ses John. Jag är också på väg västerut, Denver i morgon eftermiddag och sedan vidare mot Salt Lake och Oregon

Skicka en kommentar

Vi uppskattar dina kommentarer men kan bara publicera dem om du skriver namn eller signatur! Det går annars inte att veta vilken Anonym man diskuterar med.