07 september 2017

I väntan på Irma

President Trump gjorde en överenskommelse med Democrats på onsdagen för att höja skuldtaket och finansiera regeringen fram till mitten av december. 
Husets talman Paul Ryans (R., Wis.) har sagt att det var otänkbart att öka skulden för tre månader, men Dem.-ledare som New York senatorn Chuck Schumer och Nancy Pelosi stödde åtgärden.

Överenskommelsen gör att man kan hålla igång regeringen och betala skulder fram till den 15 december och representerar en helomvändning för presidenten, som hittills befunnit sig på högersidan av Republican Party.


Federal Emergency Management Agency (FEMA) har snabbt fått slut på pengar pga. orkanerna Harvey och Irma.
Byrån hade drygt 1 miljarder dollar i sin katastrofhjälpfond på tisdagsmorgonen, rapporterar Bloomberg, men pengarna kan vara slut på fredag
Strax efter mötet i White House godkände The House ett biståndspaket på $ 7,85 miljarder för att hjälpa människor i Texas och Louisiana som drabbats av Harvey.  Det hade säkert betydelse för Trumps beslut!

President Trump har donerat 1 miljon av egna privata dollar till  Harvey-hjälpen och pengarna kommer att gå till 12 separata organisationer, inklusive Frälsningsarmén och Röda Korset, meddelade White House på onsdagen.
Frälsningsarmén och Röda Korset får var och en 300 000 dollar, medan Reach out America och Samaritan's Purse får 100 000 dollar i donationer.
Trump och hans fru Melania ger också $ 25.000 till både ASPCA och katolska välgörenhetsorganisationer.

"Presidenten och First Lady bevittnade arbetet hos några av dessa grupper när de besökte Texas och träffade också utryckningspersonal, volontärer och federala, statliga och lokala tjänstemän och de är glada över att kunna hjälpa till med återhämtnings-insatserna i Texas"

Alla låter bra, förutom kanske  Röda Korset, som har kommit under granskning vad gäller hur mycket de faktiskt ger till lokalbefolkningen i katastrofområden.

—————
Under “ett tidigare liv” när jag levde ombord på vår segelbåt, tillbringade jag flera år på de Karibiska öarna - de platser som just nu hamras och förstörs av orkanen Irma.  Befolkningen på alla dessa öar är fattiga och många bor i plåtskjul eller undermåliga små hus som inte kan motstå en kraftig storm, än mindre en orkan av värsta slag.

(Lite trivia i fall ni inte visste:)
Orkaner bildas över tropiska vatten utanför Afrikas kuster, nära ekvatorn, där vattentemperaturen är minst 27 grader C. På andra ställen kallas samma väderfenomen tyfoner eller cykloner.

I början är det oftast ett åskväder som förflyttar sig över det varma havet och ökar i styrka. Vinden rör sig i en virvel motsols och i mitten, "ögat", är det alltid lågtryck.

Man kallar det för storm när vindstyrkan överstiger 17 meter/sek och orkan när vindhastigheten ökar till 33 m/s. På några ställen finns vad man kallar “Hurricane holes”, platser i relativt lä där man kan söka skydd.
Det är inte vinden så mycket som vattnet som är problemet. Höga vågor kastar omkring båten och rycker upp ankaret .
Man går in så nära land som man kan och sätter ut sina ankare åt både norr och söder. Man drar också linor i land, om man kan, och knyter fast i rötter och mangroves. Får man vara relativt ensam på detta ställe går det i allmänhet bra,  men andra båtar är det största problemet.

Det finns företag som hyr ut båtar, Moorings och Sunsail te.x., och de ankrar sina båtar så gott det går, men har inte folk att bemanna dem alla. De har dessutom försäkringar som täcker deras skador.
När orkanen anländer blåser det som bara attan och man kan inte vistas ute på däck och knappt höra vad den andre skriker. Det är så intensivt att man inte ens har tid att vara rädd - bara lyssna och undra om rep och kedjor ska hålla.

När så ögat kommer blir det TYST och stilla och det är då som man måste upp och inspektera alla förtöjningar. Ta hem på allt som gett med sig, kolla att alla rep håller och vara beredd på att om en stund blir det lika intensiv blåst igen men från andra hållet.

De båtar som inte har besättning ombord missar detta och när vinden ökar igen kommer dessa båtar drivande genom ankringsplatsen och skadar andra och rycker loss deras ankare. Man ser drivor av båtar staplade på stränderna efter en riktig orkan.

Vi var i ST. Thomas när Hurricane Klaus drabbade området. Hamnen vid Charlotte Amalie är ganska skyddad och det mesta skulle nog ha gått bra om inte ett kryssningsfartyg beslutat sig för att gå in till bryggan därför att passagerarna började bli sjösjuka.
Ett stort fartyg klarar sig bäst ute på djupt vatten men det blir ju obekvämt gungigt. Fartygets sidomotorer var inte kraftiga nog att svänga båten 90 grader mot vinden och hela fartyget drev sidledes genom ankringsplatsen och krossade mer än 50 båtar.



6 Kommentarer:

Bo sa...

Det finns inga säkra hamnar eller ankarplatser mot tropiska orkaner. Mindre fartyg (nöjesfartyg) bör undvika områden som kan drabbas av tropiska orkaner under orkan säsongen. Större fartyg (handelsfartyg) klarar sig bäst i rum sjö genom att hålla avstånd från tropiska orkaner.
Lokala små båtar sättes på land och långt från brytande sjö.

f.d. Lots i Södra Indiska Oceanen

Berit sa...

Du har säkert upplevt rejäla stormar. Berätta!

Bo sa...

Jo Berit, jag har seglat som befälhavare över hela världen och upplevt tropiska orkaner i Karibiska Havet, Indiska Oceanen och Ost Asien. Men jag skall berätta om cyklonen ”Gervaise” som passerade över Mauritius i februari 1975.

Jag var skeppare på mv. Nazareth 1, en fish carrier (frysbåt) med en längd av 60 meter. Port Louis hamn förberedde sig för den annalkande cyklonen ”Gervaise.” Vi förtöjde i en stormboj med ankarkätting trossar och vajrar. När vinden nådde till 60 knops (32.5 km / tim) styrka, så började våra förtöjningar brista. Ankarkättingen var den sista att brytas. Ingen hjälp från någon i en sådan situation. Vi försökte att ankra i hamnen, men draggade tills vi nästan kastades på land. Enda lösningen var att sätta full fart mot öppet hav med vinden akterifrån. Väl ute på öppet hav, så ökade vindstyrkan till 151 knop (280 km/tim). All radiokontakt försvann när våra antenner blåste bort. Den enda möjliga kursen var WNW med vind och sjö på bredsidan i lovart (babord). Allt löst på däck spolades eller blåstes bort. Vatten trängde in genom skorstenen till maskinrummet. Vår norske maskinist från Ålesund klarade av situationen. Tack och lov. Förflyttningar på däck skedde i krypande ställning. Saltet i vinden kändes som nålsting. Många tuffa sjömän låg på knä och bad.

Det tog ett par dagar innan skyarna och horisonten klarnade tills vi kunde finna vår position genom astronavigation (detta var innan GPS). Till vår förvåning befann vi oss rätt nord om Mauritius. Detta betydde en oerhörd avdrift mot nord. Enligt mina beräkningar, så måste fartyget ha förflyttats med en avdrift av 10 Knop (5.4 km / tim). Jag säger inte att fartyget drev med 10 knops fart, för det var hela den omgivande världen som förflyttades mot nord.
När vi återkom till Mauritius, så var allting tyst och mörkt. Skadorna var fruktansvärda på land. Gud och det öppna havet räddade oss, som var till sjöss.

Pensionerad sjökapten och lots på Mauritius.

Berit sa...

Whoa, vilken upplevelse!
Här är min värsta i en 34 fot segelbåt med icke fungerande motor:

Vi gav oss av mot nordväst i Old Bahama Channel. Vinden var frisk och ökande så vi revade storseglet och bytte till ett mindre försegel inför natten. Det var ingen stormvarning men väderrapporten förutspådde åskbyar. Efter mörkrets inbrott ökade vinden än mera och plötsligt var vi mitt inne i världens åskväder. Kastbyarna var grymma och regnet vräkte ner och plötsligt rämnade storseglet och förvandlades till fladdrande trasor.
I en stund som denna ska man naturligtvis starta motorn, vända upp i vinden och ta ner allt tyg, men vår motor startade inte. Vågorna slog över båten nu när vi inte kunde styra, sittbrunnen halvfylldes med vatten och kattlådan flöt omkring tillsammans med alla andra lösa prylar. Det tog oss två timmar att ta ner det trasiga seglet, hitta ett gammalt i ett stuvfack och hissa det. När man hissar ett segel håller man fören av båten upp mot vinden annars orkar man inte dra upp det stora seglet .
Vi drev med bara förseglet uppe och det går inte att hålla båten upp mot vinden någon längre tid, särskilt inte när vågorna slår över båten hela tiden. Om man dessutom jobbar uppe på däck i dåligt väder ska man ha sele på sig och kroka fast sig någonstans och det är inte det lättaste. Det finns ingen möjlighet att vända en segelbåt och hitta någon som fallit överord i mörkret när havet är i uppror.
Så småningom lyckades vi ta kontroll igen, men under tiden som allt detta pågick hade vi hunnit driva ur kurs och hade dåligt reda på var vi var. Great Bahama Bank var förhoppningsvis fortfarande norr om oss, men vattnet var grunt och det var kolsvart mörkt.
Plötsligt ser jag ljus ca. 50 meter ifrån oss om styrbord och en segelbåt med revade segel som också kämpar i den våldsamma sjön. Jag anropar på radion i hopp om att få hjälp med en positionsbestämning men fick aldrig något svar. Jag undrar än i dag vad som hänt om vi kolliderat därute i mörkret, för jag var säker på att de aldrig såg oss. När allt detta hände kan jag inte påminna mig att jag var rädd, det är för mycket att göra hela tiden, så man kan inte ge efter för rädslan. Efteråt kommer tacksamheten över att det trots allt gick bra, att vi orkade och kunde.

Bo sa...

Sorry, jag missade rätt landfart i km. Här rättning 60 knop = 111 km / tim och 10 knop = 18.5 km / tim

Ja, sjölivet är ett stort äventyr. Nedisningar runt New Foundland och Östersjön, förlust av vänner på förlista fartyg, fall från lotslejdare i grov sjö och klarade snurrande propellrar, grundsättning för att förhindra att sjunka, kollision i Nordatlanten, attack från pirater utanför Colombia i Stilla havet, kapsejsat med liten båt och simmat genom bränningarna till en öde ö i Chagos Archipelago, Indiska Oceanen, mm...

Nu är jag 73 år och lever på minnen.

Berit sa...

Skriv en bok!

Skicka en kommentar

Vi uppskattar dina kommentarer men kan bara publicera dem om du skriver namn eller signatur! Det går annars inte att veta vilken Anonym man diskuterar med.