Det verkliga Kuba

Michael Moores senaste "dokumentär" Sicko kommer snart att ha premiär och eftersom han uppskattas av många svenskar som tror på hans lögner är det på sin plats att skriva lite om det Kuba som han sätter på piedestal.

Moore påstår: "trots sin fattigdom är Kubas sjukvårdssystem en modell för tredje världen"


Det är oklart hur mycket tid Mr. Moore har tillbringat med att inspektera sjukvårdssystemen ( ja, plural) i Kuba men det är troligt att Castros guider såg till att han bara hade tillgång till de sjukhus som utnyttjas av utlänningar som betalar med hårdvaluta, samt de Kommunistiska partiets medlemmar och inte till de ställen som ordinarie kubaner tvingas använda.

Mr. Moore, liksom de flesta av Hollywoods vänsteranhängare, Ed Asner, Harry Belafonte, Danny Glover, Steven Speilberg, Jack Nicholson och andra som besöker fängelseön, guidas runt till de lyxiga badorterna och kommersiella jippon konstruerade av utländska (mest spanska) investerare. Platser som vanliga kubaner är uteslutna från (apartheid?)

De återvänder och lovprisar Castros "jämlikhetsparadis".

Dessa vänsteranhängare, som Lenin kallade "användbara idioter" , talar för det mesta inte spanska och har förmodligen aldrig umgåtts utan övervakning med en kuban, som är tvingad att överleva på den mat som statens ransoneringsbok tillåter dem.

Ransonering av så gott som all mat i Kuba har varit i effekt sedan den 12 mars 1962. Castros officiella förklaring till ransoneringen i fredstid och för de senaste 45 åren är att den beror på USAs handelsbojkott som Castro insisterar på att kalla blockad. Trots att Kuba inte står under någon blockad och fritt kan handla med 195 nationer påstår man att matransoneringen är USAs fel.
Sedan 2001 har en begränsad handel med Kuba förekommit men man ser ändå inga tecken på att ransoneringen ska upphöra.

I början av 1990-talet förflyttade vi oss långsamt längs Kubas norra kust i vår 34' segelbåt från Mariel till Puerto Samá och hade tillfälle att med egna ögon se hur folket på Kuba lever. (se här )

Före 1990 bidrog Sovjetunionen med 600 dollar varje år till alla kubaner på ön och därefter har levnadsstandarden bara gått ner.

Under flera dagar ankrade vi vid Marina Hemmingway nära Havana och såg propagandaprogram på TV där man skröt över årets storslagna skörd av tomater.
Det visades bilder på enorma tomatfält och ändå var det omöjligt att köpa tomater ens i diplomataffären.

Jag frågade en av marina-arbetarna vad som var den egentliga anledningen och fick veta att tomaterna ruttnade ute på fälten därför att ryssarna inte hade skickat virke till lådor. Socialistisk ekonomi i ett nötskal!

Vi har tillbringat mycket tid i de flesta av Caribbeans ö-nationer. De har alla ett ypperligt klimat och jordmån för att producera grönsaker och slaktdjur. Kuba är det enda land som ransonerar livsmedel men det dröjer nog inte länge förrän vi ser samma sak i Venezuela.
Listan är lång när det gäller olägenheter; Ta med eget klister till posten (om du kan tillverka det), frimärkena saknar lim. Toalettpapper, tvål och tändstickor finns bara för partimedlemmar och utlänningar.

Våra egna miljöfanatiska socialister har allvarligt hämmat petroleumindustrin i USA på grund av "föroreningar". Det är emellertid inte något problem på Kuba.
De flesta oljekällorna sköts inte och de läcker olja till vattendragen som rinner rätt ut i havet. De flesta bilar saknar all form av rening och spyr ut svarta moln av skadliga avgaser.
Man skulle kunna tro att de lokala miljöfanatikerna spenderar sin tid i någon av fängelserna i Archipielago de los Canarreos.

Man kan jämföra detta helvete på jorden med bilder från tiden före revolutionen här och här.