De massmord som förövades av muslimer i Indien är utan parallell i historien, fler än i nazisternas förintelse av judarna, eller turkarnas massaker på armenierna, mer omfattande än slakten av Sydamerikas ursprungliga befolkningar av de invaderande spanjorerna och portugiserna. Bara i nuvarande Pakistan minskade befolkningen med mellan 50 och 80 miljoner under de muslimska sultanerna.
Så sent som 1971 dödades 3 miljoner hinduer i det muslimska Bangladesh, dåvarande Östpakistan.
Indiens religioner hinduism, buddhism och jainism är fredliga och raka motsatsen till islam. Detta avspeglar sig i statsskicket, Indien är en sekulär demokrati som skiljer mellan religion och politik. Precis som här hemma präglas det offentliga livet av politisk korrekthet, det vill säga man är mån om att inte förolämpa muslimerna.
Vad Europa kan lära av den indiska tragedin är att vara på sin vakt och inte ge efter för falska förhoppningar om att islam är en snäll religion.
Läs här MONOKULTURS artikel om ett av de glömda folkmorden.
Verkliga människors identiteter är flytande och komplicerade. För att mobilisera folk måste man konstruera inskränkta identiteter, vilket de islamiska imamerna är duktiga på. Deras till synes oskyldiga uppmuntrande av folks religiösa samhörighet ligger bakom mycket av det våld som begås av muslimer. Islam och koranen ger dem grönt ljus för att bete sig avskyvärt mot icke-muslimer.
En skillnad mellan Europa och Indien är att hinduerna lärt sig försvara sig mot muslimerna. Även hinduerna har hittat sina inskränkta identiteter och kan bete sig avskyvärt. Men eftersom våldet inte är sanktionerat av deras pacifistiska religion är de i underläge.
Mot människor som firar sina söners självmordsgrymheter är det svårt att vinna. Vi måste ge avkall på vår religiösa tolerans, därför att atombomber i händerna på folk som tror på paradiset är en katastrof.
Tidigare inlägg om Indien: Kashmir , Dalai Lama
23 oktober 2007
Indiens öde en varning för Europa
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 Kommentarer:
(Förlåt en i vanlig långrandig kommentar.)
I den engelskspråkiga texten på Monokultur ligger en orm gömd. Om historieförfalskare lyckats få världen att tro att indiska muslimer mördade långt färre hinduer än vad som är fallet, skulle de inte kunna vända på steken och påstå det motsatta om nazisternas folkmord på judar eller turkarnas folkmord på armenierna?
All historisk forskning är revisionistisk. Inte nödvändigtvis i syfte att förfalska utan för att autenticera. Jag hoppas det i alla fall.
Naturligtvis är det naivt att med hull och hår svälja den fackhistoriska konsensusen för tillfället, eftersom man kan slå sig i backen på, att det som idag gäller för historisk sanning, om tjugo, trettio år (om inte tidigare) kommer att betraktas som ”myt” eller politisk propaganda. "Segraren skriver historia." Eller som Churchill skall ha sagt: ”Historien kommer att ge mig rätt, i synnerhet som jag kommer att skriva den”.
Winston Churchill.org
(Oscar Wilde sade: “Det enda vi är skyldiga historien är att skriva om den/"The one duty we owe to history is to rewrite it.")
Se bara hur den kolonialismens historia reviderats, eller Karl den XII:s, eller de vitas erövring av Amerika, etc.
Jag misstänker att det är med historisk forskning som med självbiografier. Mycket av det som skildras är sant, men mycket av sanningen utelämnas också av olika hänsyn. Författaren/historikern känner en moralisk skyldighet att ta hänsyn till tänkbara, oönskade effekter av sina ord.
Ser man till Vladimir Putins karriär och tänker på Leo Strauss cyniska syn på sanningen, så inser man, att sanningen ofta är en ovälkommen gäst i den politiska verkligheten. En tunn liten bok som jag har men aldrig läst är
Machiavellis ”Fursten”. Kanske dags att göra det nu.
Jag har länge ansett att islam inte hör hemma i väst annat än som en liten färgklick i marginalen. Jag tror på att vi skall lösgöra oss från islam medels a) invandringsstopp, b) ekonomisk uppmuntran till återvandring, c) vägra ge muslimer eller andra minoriteter religiösa och kulturella undantag.
Jag anser att vi skall förhålla oss till muslimska länder som vi förhöll oss till de kommunistiska. Inte föra krig mot dem eller i dem, utan handla med dem, men samtidigt hålla dem på mattan medels militär övermakt. Det som kallades containment under kalla kriget. Det vill säga, hålla tillbaka kommunismen inom dess dåvarande gränser, inte låta ett land till falla i dess händer, och sedan vänta ut kommunismens fall.
Det är inte omöjligt att islam är dödsdömt på grund av globaliseringen. När muslimer på tv och Internet kan se allt det fria, icke-muslimska livet har att erbjuda, så kommer de förmodligen att vilja ha det i stället för muslimsk tristess, precis som västerlänningar övergav kristendomen för hedonismen.
Skicka en kommentar
Vi uppskattar dina kommentarer men kan bara publicera dem om du skriver namn eller signatur! Det går annars inte att veta vilken Anonym man diskuterar med.