Krossa matriarkatet!

Mig veterligen är Jan Myrdal den ende kände debattör som inte bara betvivlat att hans far var hans far utan även att hans mor var hans mor. Det är kanske därför han så lätt avfärdas som "tokstolle". Speciellt på högerkanten.

Det som på den kanten mest ligger honom i fatet är hans kommunism och försvar av Pol Pot och de despotiska oligarkerna i Peking. Jag skulle föreställa mig att Myrdal, precis som mallgrodan Guillou, anser sig genetiskt oförmögen att ha fel, varför logiskt sett ingen av herrarna har någonsin kan ha haft det.

Myrdal är dock en försvarare av nationalstaten Sverige, vidare en feminismens vedersakare. Och det är i egenskap av det senare som jag här ägnar honom några rader.

Så länge vi män inte har några lika radikala företrädare på den offentliga arenan, så skall vi vara tacksamma för att Myrdal tar upp en manlig rättighetsfråga som aldrig diskuteras som en sådan: faderskapsfrågan. Detta är så mycket mer häpnadsväckande som att det är vanligare att barn har en annan pappa än de tror än att ha blivit bortbytta på BB. Oändligt mycket vanligare, men ni kan ju tänka er vilket ramaskri om det ens var en hälften så vanligt eller en fjärdedel så vanligt med bortbytingar.

Av någon outgrundlig anledning så är det dock oväsentligt, i lagstiftarnas ögon, vem som är barnets far biologiskt, emedan det är extremt väsentligt vem som är dess mor. En kvinnlig EU-parlamentariker vill till och med förbjuda för någon att efterforska faderskap utan moderns tillåtelse. Hm. Undrar just varför?

Myrdals speciella tvivel om sitt ursprung - jag hade en arbetskamrat som faktiskt hade skäl till samma tvivel (hans mor var hans moster och hans moster var hans mor, fick han veta som 30-åring) - har gjort honom lyhörd även för barns rättigheter. Ty faderskapsfrågan är inte bara en manlig sådan utan även en allmänsklig, som angår alla barn, flickor som pojkar.

När det gäller insemination och adoption, så finns det ingen hejd på samhällets stöd för barnens rätt att veta sitt biologiska ursprung. Det är därför Sverige klokt nog avvisar feministiska och lesbiska krav på anonym inseminering. Något som är tillåtet i Danmark.

Men när det gäller otrohet, så bortser lagstiftarna helt plötsligt från denna rättighet. Då träder som en överordnad EU-lag kvinnans rätt i kraft. "Barns rätt är underrordnad kvinnorätt!" (Man behöver bara tänka på abortlagen för att inse det.)

Myrdal har dock i flera artiklar menat att det var en del av den borgerliga överhetens hyckleri. I hans föräldrars och hans eget vuxenumgänge var det vanligt att man visste vem som var ett barns egentlige far, men det var inte något som ansågs fint att tala om. Kvinnors ombytlighet (la donna è mobile) och speciella känslostyrdhet skulle inte användas mot dem, utan deras snedsprång var lika förlåtliga som ett barns felsteg jämfört med en vuxens. Kvinnor var helt enkelt inte moraliskt och intellektuellt männens jämbördiga, så man kunde inte ha samma krav på en kvinna som på en man.

Denna chevalereskhet har naturligtvis, som all mänsklig kultur, en biologisk grund. För att ett samhälle skall bestå, så måste det vara ett patriarkat. Eller så var det i alla fall förr. Männen står för det fysiska försvaret av kvinnor och barn mot andra män, och även för det tyngsta arbetet. De tycks också mindre känslostyrda utan mer kapabla att fatta nödvändiga, men hårda beslut, som kanske en kvinna skulle dragit sig för. Ur detta förhållande har den manliga överhögheten växt fram.

Till och med en så "obegriplig" sak som arabiskt kvinnoförtryck har sin grund i faderskapsfrågan. I och med att män aldrig kan vara säkra på sitt biologiska faderskap, om det inte skett ett DNA-test (fast då kan väl en bror eller far till och med vara den egentliga fadern?), så har man i äldre kulturer ansett sig föranledd att begränsa kvinnans rörelsefrihet. Romarna myntade uttrycket "Mater semper certa est, pater numquam" (vem är modern är är alltid säkert, aldrig vem fadern är) och judarna har alltid ansett att ingen är en jude som inte har en judisk mor; att ha en judisk far, vad bevisar det, egentligen?



Det är dags att vi i jämställd-hetens namn nu börjar beakta även mäns och barns rätt, inte bara kvinnans. Förvisso tas alltmer hänsyn till mäns rätt till umgänge med sina barn, men med tanke på att ca 10-15 procent av alla barn har en annan far än den biologiske, så visar det att här återstår ett stort problem för lagstiftarna att lösa.

Aftonbladet

Tre Myrdal-artiklar:

"Slut på tvivlet"

"Kalla mig gärna heteronormativ"

"Leve den svenska nationen"

Exempel på försök att blanda bort korten, kvinnochauvinism, mansförakt och småborgerligt tänkande:

Metro