Så kan ett fantastiskt land förstöras

Sverige riskerar att bli som Libanon, skriver en före detta FN-kapten i Aftonbladet. En av orsakerna är svaga gemensamma nationella värderingar. Just det, värderingar var rätta ordet. Det finns två uppsättningar av värderingar i Sverige numera: demokratiska och islamiska.

Precis som i Libanon bäddar det för splittring. I Libanon har kristna med västerländska värderingar gått från att vara en majoritet till en minoritet. Jihad är på riktigt, inte bara på TV.

Ett ljus i eländet att politiskt korrekta Aftonbladet vågade publicera artikeln. Å andra sidan var den rätt harmlös eftersom islam inte nämndes en enda gång. Säkrast att inte utmana några jihadkrigare.

FN-kaptenens varning går över huvudet på våra politiker. Deras kunskaper om islam är för dåliga. De försöker inbilla sig själva, och oss, att islam är en oförarglig religion medan den i själva verket är en härsklysten och blodtörstig politisk ideologi. Islam är varken oförarglig eller religion, men en krigsförklaring.



Runtom i Europa övertar muslimska "ungdomar" makten över hela stadsdelar, ja till och med hela städer. Polisen står maktlös därför att på dessa platser är det sharialagar som gäller. ”Där är ditt land och här är mitt land... alltså det dina politiker så givmilt har gett mig. Och i mitt land visar du dig på mina betingelser, även om det tidigare var ditt.”

De muslimska gängen skiljer sig från "vanliga" ungdomsgäng därför att de har en religion i ryggen som ger dem en stark känsla av "rättfärdighet" emot icke-muslimer. Nyligen avslöjades att en imam i Londons mest kända moské förespråkar hand- och halshuggning. "Döda dem" skränade han hatiskt, "piska dem".

Slutsats: släpp inte in fler muslimska "flyktingar" i Sverige, men låt de kristna få stanna. Att behandla religionerna lika är ett förräderi som leder till att vi förlorar vår frihet och demokrati. Det borde den mest inbitne ateist begripa att islam är ett större hot än kristendomen. Att så splittring mellan kristna och sekulära bäddar för Västerlandets undergång.

Brigitte Gabriel upplevde inbördeskrigets fasor i Libanon:

"När muslimer och palestinier började jihad mot kristna år 1975 visste vi inte ens vad det ordet betydde. Vi hade tagit in dem i vårt land, låtit dem studera sida vid sida med oss i våra skolor och universitet. Vi gav dem jobb, delade med oss vårt sätt att leva. Vi insåg inte djupet av deras hat mot oss som otrogna. De såg på oss som fiender, inte som grannar, vänner, arbetsgivare och kollegor.

En hel del muslimer strömmade in från muslimska länder som Iran - grundare och anhängare av Hizbollah, en av de ledande terroristorganisationerna i världen i dag. De kom från Somalia, Sudan, Syrien, Jordanien och Egypten. Det libanesiska inbördeskriget var inte mellan libaneser, det var ett heligt krig som muslimerna förklarat mot de kristna i Mellanöstern.

De började massakrer på kristna, stad efter stad. Fruktansvärda händelser som västerländska medier sällan rapporterade. En av de mest vidriga handlingarna var massakern i den kristna staden Damour där tusentals kristna slaktades som får. Några muslimer steg in i ett skyddsrum och fick se en mamma och en pappa som gömde sig med en liten baby. De band ett av barnets ben till mamman och ett ben till pappan och drog isär föräldrarna så att barnet delades. En nära vän till mig blev sinnessjuk eftersom de tvingade henne att slakta sin egen son. De band henne i en stol, band en kniv i hennes hand och genom att hålla hennes hand tvingade de henne att skära av sin egen sons hals. De urinerade och hade avföring på altare i kyrkor med sidorna i Bibeln som toalettpapper. De gjorde så många saker så jag behöver inte gå in mer i detalj. Du har fått en bild av det."

Läs mer om Brigitte Gabriel här.