Inleder dagen med en koll på DN:s hemsida. Där berättas om en bok som heter "Obama Nation", som blivit en bestseller och utgör ett hot mot den förväntade demokratiske presidentkandidatens chanser att nå Vita huset.
Boken är skriven av statsvetaren James Corsi, och jag går in på You Tube för att kolla om det finns någon intervju med Corsi om boken.
Det finns det, men jag fastnar istället för en där Glenn Beck intervjuar Corsi om dennes förra bestseller, "The Late Great U.S.A."
Beck berättar hur han för några år sedan inte kunde fatta vad det var som pågick längs USA:s gräns mot Mexiko. Varför tillät landets regering denna massinvasion av illegala invandrare, inte bara mexikaner, utan av hundratusentals människor från alla världens hörn, som använder Mexiko som transitland?
Först senare gick det upp ett ljus, när han läste Corsis bok om hur eliterna i USA, Kanada och Mexiko eftersträvar en nordamerikansk motsvarighet till EU, kallat The North American Union.
I intervjun med Corsi får vi se ett klipp med förre mexikanske presidenten Vincente Fox, där denne med förvånansvärd öppenhjärtighet bekräftar teserna i Corsis bok. När Larry King säger att det till och med finns ett namn på den gemensamma valutan, Ameron, svarar Fox att den är ”på lång sikt”.
Häromdagen läste jag en recension av insidern David Rothkopfs bok ”Superclass. Hur den nya globala makteliten styr världen". Recensenten var Kaj Glans och slutsatsen var, att globaliseringens tid är över, att vi går mot ett nationalistiskt paradigmskifte. Trots författaren och sexköparen Lord Archers optimistiska förutsägelse om att England en dag får en indisk premiärminister. (Vilket väl visar hur opatriotiska och styrda av nämnda maktelit tories, republikaner, moderater, Sarkozy, etc., är!)
Orsak: medelklassen hotas av globaliseringen och kommer inte att acceptera att bli eliminerad.
Glans' recension finns inte online, så vi för nöja oss med en annan kortare variant om Rothkopfs bok.
Fäster mig i den särskilt vid följande rader om Rothkopf, som själv tillhör den globala eliten:
”Skildringen av korruptionen i USA:s militärindustriella komplex - med dess svängdörr mellan börsnoterade krigsföretag och politiska toppjobb - är ganska samstämmig med Naomi Kleins (som han för övrigt undviker att referera till). Liksom George Monbiot drömmer han om en världsregering, men tror snarast på ett ’världsstyre’ - utan samma demokratiska mandat.”
18 augusti 2008
Superclass= superfiende
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 Kommentarer:
Bevisen hopar sig för att makteliten i Nordamerika och Europa avsiktligt vill ha en massinvandring från mindre utvecklade länder. Tveksamt om det också är en medveten konspiration för att få till stånd en världsregering. Bland andra hävdas detta av den danska bloggen Euro-med, som jag citerade i mitt förra inlägg.
Jag tror att det är vårt behov av enkla förklaringar som gör att vi konstruerar sådana teorier. Vi vill ha en röd tråd i världshistorien, ungefär som i en deckare. Att Georgien bombade Sydossetiens huvudstad ser vi som en orsak till ryssarnas invasion. Men den senare händelsen var planerad sedan länge och därför orsak till den förra.
Första världskriget började med skotten i Sarajevo och andra världskriget med att Tyskland invaderade Polen. Men dessa händelser var en del av ett större drama. Likaså är kampen om kontroll över oljan en del i ett större drama som kanske pekar mot en världsregering, men där aktörerna är marionetter för globaliseringens ekonomiska krafter.
Du skrev om "Lord Archers optimistiska förutsägelse om att England en dag får en indisk premiärminister". Jag tolkar ordet optimistisk bokstavligt. Indierna är till skillnad från de muslimska pakistanierna anpassningsbara och har liksom judarna blivit väldigt brittiska. Redan på 1800-talet hade Storbritannien en judisk premiärminister. Jag kan inte se de indiska invandrarnas framgångar som något problem.
Etnicitet har symbolisk betydelse.
Jag skulle inte reagera negativt på en (konservativ) afro-amerikan som president i USA, men däremot om en mexikan blev det. Orsaken är att vita och svarta amerikaner har mer gemensam historia än mexikaner och amerikaner. Genom musiken och idrotten har en legering skett. Om inte en raslig sådan, så åtminstone en kulturell.
Massinvandringen från Mexiko (mestadels illegal) på senare år har de facto inneburit en återerövring av Kalifornien och Sydvästern, en Reconquista, som hotar USA:s identitet.
Jag har tidigare haft en positiv inställning till Mexiko, från cowboyfilmerna, då man red över Rio Grande för att undkomma sheriffuppbådet. Senare som semesterort för amerikaner.
Jag upprepar: etnicitet har symbolisk betydelse. Den attityden kanske stundtals leder till diskriminering, men vi lever i en värld av diskriminering, utan att reflektera över det. Utan vidare godtar vi särrättigheter för etniska minoriteter och för kvinnor, och således diskriminering av vita män.
Det finns ett särskilt band mellan Indien och England, förvisso. Eller fanns förr.
Indien var, med drottning Victorias ord, ”kronan i juvelen” och det indiska IT-undret hade inte varit möjligt utan brittisk kolonialism och utbildningsväsen. En liten minoritet tekniskt och civilisatoriskt överlägsna britter styrde en kontinent som inte var en nationalstat eller ens en federation, vilket således inte är jämförbart med en hinduisk premiärminister på Ten Downing Street.
Du nämner Disraeli. Här kommer vi till en infekterad punkt av det slag, som fint folk inte nämner.
Benjamin ”Dizzy” Disraeli må vid närmare granskning avvika från det typiska brittiska utseendet (lik H.C. Andersen tycker jag), men gör det inte i så hög grad att man vid första påseende tänker på det.
Hans ursprung är höljt i ett visst dunkel, men han gjorde anspråk på spanska rötter och vad jag kunnat läsa på Wikipedia, italienska-sefardiska. Med andra ord judiskt påbrå. Hans far var Issac D’Israeli, litteratör som lät döpa sig i engelska kyrkan. Men hur länge släkten vistats i England har jag inte funnit någon uppgift om.
http://www.historyhome.co.uk/pms/dizzy.htm
Av många betraktas säkert Disraelis tid som premiärminister som en höjdpunkt i den viktorianska historien, och jag har stött på hans namn när konservatismens idéhistoria diskuterats sedan jag var tonåring, men detta enskilda, unika exempel på en assimilerad, anglofierad andra- eller tredjegenerationsinvandrare vid det brittiska statsrodret (jag undantar då kungahuset och dess tyska släktförbindelser), kan knappast användas som argument för en hindu som premiärminister.
Vi må gå mot en alltmer globaliserad värld, men fortfarande och för överskådlig framtid har etnicitet betydelse. Hur skulle Pakistan uppfatta det om en hindu var engelsk premiärminister?
Hur skulle en ortodox judisk Israelvän (Joe Liebermann) som amerikansk president uppfattas i den muslimska världen?
Men åter till Storbritannien: hur skulle den vita brittiska ursprungsbefolkning se på en hindu som premiärminister?
Med tanke på möjligheten för ryska medborgare att även vara svenska, hur skulle vi reagera på en rysk medborgare (med dubbelt medborgarskap) som svensk försvarsminister?
Skicka en kommentar
Vi uppskattar dina kommentarer men kan bara publicera dem om du skriver namn eller signatur! Det går annars inte att veta vilken Anonym man diskuterar med.