De handlingar som belönas får man mer av

Många av oss tycker att de sk. räddningsaktioner som vidtas visavi banker, låneinstitut, försäkringsbolag och nu bilindustrin är totalt vansinniga. Andra anser att de människor som gjort felaktiga bedömningar inte ska ställas till ansvar för sina aktioner och beslut, utan att staten ska "lösa ut dem".

Följande är ett sammandrag av en intervju med Martin Durkin som menar att välfärdssamhället i mångas ögon verkar vara självklart bra, men i själva verket har det varit uppenbart under många årtionden hur frätande och nedbrytande det är. Det är först nu som människor vågar säga det.

Man kan se de förödande effekterna av välfärdssamhället i Storbritannien, i den exponentiella ökningen av ensamstående mödrar, t ex.

Siffrorna är häpnadsväckande. Under 1950-talet växte nästan alla barn i Storbritannien upp tillsammans med sina naturliga föräldrar. Idag är det bara ungefär hälften av barn i Storbritannien som gör det. Hälften!

Under 1950-talet levde den typiska arbetande mannen och hans hustru i Storbritannien i en skattefri existens. De behöll varje penny de förtjänade. För en ogift tonåring fanns det inget subventionerat boende, inga bostadsbidrag, ingen ränterabatt. Försörjningsbördan för henne och ett barn föll på hennes familj, vänner eller välgörenhet. Föräldrar som upptäckte att deras dotter var gravid var förståeligt nog rasande - på grund av att de var tvungna att betala notan. Det var därför pappa stormade iväg till den ansvarige pojkens familj för att ställa honom till svars. Pojkens familj förstod den fulla ekonomiska konsekvensen av att göra barn och från de ekonomiska relationerna uppstod en verklig moralisk kod - värdet och kostnaderna för det som hände var uppenbara.

Ökningen av socialbidrag har varit enorm sedan dess. Och inom det nuvarande systemet får en gravid flicka speciell behandling (hamnar bland de första på den statlig bostadslistan etc). Rädslan har försvunnit. Den gamla regeln: "Gå inte, för Guds skull och bli gravid. Det skulle vara en katastrof," har försvunnit. För många flickor är graviditet en biljett för att komma bort från föräldrarnas hem. Detta har varit föremål för ingående studier. En tio procents ökning av förmåner, ökar förekomsten av ensamstående mödrar med 17 procent.

Hela denna trend i socialpolitiken har drivits av vänsterns anti-familj-attityd.
Familjen var borgerlig. Skilsmässa var t.o.m. något som firades (åtminstone bland de mer seriösa vänsteranhängarna och bland tuffare feminister).

Jag antar att de trodde att de gör unga flickor en tjänst, och om de trodde det var de tjockskalliga idioter. Effekten är förödande för alla inblandade. De nivåer av depression, våld och kriminalitet bland ensamstående föräldrar (och deras oberäkneliga barn och tillfälliga partners) är hjärtskärande.

Som en kommentator uttrycker det, "Bevisen för att ensamstående föräldrar - och de som bara bor ihop - löper större risk att utsättas för våld är övertygande och samstämmiga."

I Storbritannien löper ensamstående föräldrar cirka 20 gånger större risk att drabbas av våld i hemmet.
Ett barn med en ensamstående förälder har 15 gånger större möjlighet att bli misshandlad än ett barn som lever tillsammans med två biologiska föräldrar.
Ett barn som växer upp med sin mor och en icke biologisk pappa är ännu mer utsatt - löper 19 gånger högre risk att drabbas av våld och 74 gånger högre risk att bli dödad.

Överhuvudtaget har de negativa effekterna av välfärdssystemet underskattats. Det är den grundläggande orsaken till de skadliga kulturella förändringar vi har sett i västvärlden under de senaste 60 åren.

Välfärdsstaten som naturligtvis startade i Storbritannien har skadat landets kärna. Det har förvandlat landet, i huvudsak ganska anständigt, självständigt och modigt - till ett land som är kriminellt, själviskt, själlöst, nedslaget och förlorat.

Välfärdsstaten har frambringat en generation av vidriga, narkotikaberoende brottslingar och odågor.

Jag är ledsen att jag låter så bitter, men jag tror inte att folk inser till fullo vad som hänt. Storbritannien har, tror jag, den högsta brottsligheten av alla industrialiserade länder i världen. Den är dubbelt så hög som den amerikanska. Antalet våldsbrott är högre i London än New York. Storbritannien har den högsta andelen drogmissbrukare, det högsta antalet tonårsgraviditeter, den högsta nivån av sexuellt överförbara sjukdomar i den moderna industriella världen.

I USA, kan man säga samma sak om effekterna av välfärdsstaten vad gäller den svarta befolkningen. Hur kom vi från den högklassige Martin Luther King, till smutsiga, vapenviftande, gormande gangster-rappare?

Historien går tillbaka till Lyndon Johnsons, "Kampen mot fattigdomen", vilken uppmuntrade människor att förlita sig på bidrag. Nu förstår jag varför nästan 70 procent av dagens svarta barn föds utom äktenskapet.

Det beror inte på att välfärdsstaten inte fungerar ordentligt, det beror på att den i sig är degraderande.

När man undanröjer nödvändigheten för människor att försörja sig (vilket är vad bidragssystemet gör) riskerar vi att drunkna i barbari.

Hela Frontpages intervju med Durkin