Jag har en idé, vi kallar oss svenskar!

Mångkulturalismens problematik är lika komplicerad som enkel. Man påstår med mångkulturalismen att i princip alla kulturer har lika stort värde inom ett lands gränser. De flesta hävdar trots det en värdegrund och detta är inte kompatibelt med idén om alla kulturers lika värde, utan något som endast kan utvecklas i något som mest liknar en monokultur. Självklart utvecklas denna monokultur med tillhörande värdegrund mycket tack vare impulser från andra monokulturer, men inte genom att flera likvärdiga kulturer samtidigt skall respekteras lika mycket.

För att en värdegrund skall uppstå och utvecklas måste vi alltså vara någorlunda överens. Det måste finnas kulturell tillit och förtroende. Detta uppnås endast genom samsyn och genom att en dominerande kultur existerar. Allt annat är tillstånd av pittoresk turism, och inte hållbart i längden. Alla länder har en huvudkultur, sin egen eller någon annans. Alltså måste alla mer eller mindre ingå i denna dominerande kultur och på det hela taget anamma den, om de inte konstant skall känna saknad, förorättelse, diskriminering, kränkthet och främlingskap. Denna process kan aldrig överskrida en viss hastighet, det handlar om långsamma omvandlingsprocesser som pågår över generationer.

Ett konstant tillstånd av mångkulturalism är knappast realistiskt. Det mångkulturella skedet kan bara vara ett övergående konfliktskede eller som sagt ett turistliknande tillstånd. Om det varar för länge kommer konflikterna att växa sig hotfullt stora och kanske kommer inbördeskrig att bryta ut. Impulserna som blandandet kan ge, har då övergått från att vara potentiellt berikande, till att i stort sett bara vara splittrande och konfliktskapande. Det är där vi befinner oss i Sverige nu.

Tomas Anderberg skriver ang kulturell identitet i artikeln "Gruppen är inte allt" i DN:

"Man [Rushdie mfl, min anm] ifrågasätter identitetspolitiken. Det bör förstås göras försiktigt, mot bakgrund av dess betydelse vid övergången till ett mångkulturellt samhälle. För grundtanken bakom identitetstänkandet har givetvis varit att stödja rättvisesträvan hos marginaliserade grupper. Genom att bejaka gruppidentiteten har man kunnat säga att vi är samlade här, vi är starka och ni kan inte osynliggöra oss.
---
För betoningen av den sociala identiteten har en baksida. Identitetspolitiken riskerar att reducera människor till gruppföreträdare, vilket underminerar den privata identitetsutveckling som (oftast) bygger på tillhörighet inom olika, överlappande grupper. På det viset riskerar man också att minska de bindemedel till samhället i stort som gör att det större kollektivet fungerar. Att bejaka tillhörigheten till en minoritet är alltså en väsentlig sak, men att reducera sig till den krymper såväl en själv som samhället. Och som Rushdie påpekade finns det också de som söker skydda sin åsiktsgemenskap genom att fästa varningslappar på kritiska synpunkter. "

Intressanta tankar även om det mest grundläggande i frågan inte berörs, nämligen om det är själva vansinnesmångkulturalismen med tillhörande massinvandring utan kulturella hänsyn, som orsakar de problem som påtalas. Det blir mest en symptombeskrivning och Anderbergs avslutning "Det börjar bli dags att försöka mötas på torgen igen. Också för att ventilera missnöje och ilska." ter sig nästan löjligt käck i skuggan av de problem vi har idag.