25 april 2009

Självcensurens tusenårsrike

Det finns en frestelse bland de kristna att stödja muslimerna, eftersom de kan känna igen sig i deras sårade känslor. Men de faller i en fälla om de applåderar beslutet av FN:s människorättsråd att förbjuda kritik av religion. Det gör inte Roland Poirier Martinsson i artikeln "Yttrandefrihet ingen rättighet", men närapå:

"FN:s råd för mänskliga rättigheter har antagit en resolution som fördömer kränkning av religion. Man får anta att det gäller sådant som Muhammedteckningar och Andres Serranos ”konstverk” Piss Christ – ett krucifix nersänkt i urin [...] Det är naturligtvis fel att kränka troende människor genom att håna deras religiösa symboler."

Är det verkligen fel? För vad är egentligen yttrandefrihet?

"Jo, yttrandefriheten är rätten att såra och kränka. Det är vad yttrandefriheten är, och ingenting mindre än det. För det är ju uppenbart att ingen människa behöver ha ett särskilt skydd för att uttala icke-förargliga åsikter. Det är först när någon person vill uttala sig kritiskt, eller vill vädra sitt missnöje, eller vill utmana till eftertanke, eller vill hävda sina rättigheter, som yttrandefriheten har en praktisk betydelse. Och faktum är att utan yttrandefriheten är det omöjligt att försvara de mänskliga rättigheterna. Det går inte att fredligt försvara någonting alls, om man inte får lov att yttra sig. Det är därför som yttrandefriheten är en omistlig del av det goda samhället."

Skriver Filip Björner. Läs mer här

0 Kommentarer:

Skicka en kommentar

Vi uppskattar dina kommentarer men kan bara publicera dem om du skriver namn eller signatur! Det går annars inte att veta vilken Anonym man diskuterar med.