Gangsterkultur vs Islam vs upplysning

När jag följer nyhetsflödet och den ständigt pågående diskussionen om politik, filosofi, ekonomi mm, tycker jag mig då och då uppleva hur dimmorna skingras och det jag hela tiden antagit, blir påtagligt för ett ögonblick. När jag läste två artiklar i Sydsvenskan 2009-05-09, upplevde jag detta. Den ena artikeln finns på s A17 och är betitlad ”Tupacs sångare: Lyssna inte på gansterrapparna” (ej på Sds nättidning annan artikel här), den andra finns på s B6-7 och heter ”Farväl till religionerna”.

Den första artikeln beskriver en ”born again muslim” vid namn Mutah Wassin Shabazz Beale. Han var tidigare en sk gansterrappare med artistnamnet Napoleon och medlem i den kände (och ihjälskjutne) rapparen Tupacs grupp Outlawz. Hans historia verkar lika typisk som deprimerande – ung man växer upp i våldsam miljö och blir del av kvinnohatande, antiintellektuell, homofobisk, rasistisk, destruktiv, vålds- och brottsförhärligande gansterkultur. Han gör sig ett namn som kacklande dåre inom hiphopgenren och blir en förebild för virriga kids över hela världen.

Men så händer det, han finner Gud eller rättare sagt Allah. Nu tar han avstånd från sitt gamla liv (gott så!). Han behåller sitt goda renommé bland kidsen, och kan utnyttja det när han inför en församling ungdomar i Landskronas Folkets hus vittnar om den den värdelösa och destruktiva gansterkulturen (gott så!).

Här kunde allt vara frid och fröjd, en solskenshistoria mao. Problemet är bara att mannen i mina ögon inte utvecklats en enda millimeter mot att bli en mera självreflekterande, självständig, fritänkande och mogen människa. Han har bytt ut en auktoritet (den starkes, våldets och den materialistiska maktens) mot en annan (den utanförliggande högstes). Den starkes rätt mot den högstes rätt, båda totalitära och auktoritära filosofier som i grunden alltid hämmat och begränsat människans frihet och utvecklingskapacitet. Han är fortfarande ett barn med barnets behov av svartvit och absolut verklighetsförståelse. Att han var inbjuden till Landskrona av bla islamiska församlingen och Svenska kyrkan, minskar inte känslan av ett gammaldags Frälsningsarmémöte där man erbjuder soppa (=känd rappare) mot att de hungriga (=ungdomarna) deltar i gudstjänst (=föreläsning om hur islam räddade ett destruktivt liv).


Den andra artikeln ”Farväl till religionerna” är en intervju med en man som betalat ett högt pris för att han utmanat ”Den högste auktoriteten” eller rättare sagt auktoritetens självutnämnda bödlar, nämligen Salman Rushdie. Jag väljer ett långt citat från Sds-intervjun som på ett bra sätt relaterar till fenomenet Mutah Wassin Shabazz Beale:

”En amerikansk komiker sa en gång att ”puritanism är den smygande känslan av att någon någonstans har roligt”, och en del av den religiösa puritanismen handlar om att förhindra glädje och njutning. Man vill skapa en sträng och avhållsam värld, som misstänkliggör njutningen. Att talibanerna förbjöd musik var ingen tillfällighet, det var en central del av hela projektet. Och denna avtrubbning finner man i både kristna och muslimska samfund. Vi kommer inte ifrån att det i dessa tider har skett en militarisering av en viss religion, och det är mer militariseringen än religionen i sig som är bekymrande.
---
Det finns helt klart vackra religiösa skapelseberättelser. Både den kristna och den hinduiska, med Shiva som knådar ihop världen i en stor gryta, är vackra berättelser. Men de är inte sanna, de är fiktion. Och just därför vill jag heller inte ha religiösa svar på etiska frågor. När vi har fått det har det resulterat i inkvisitioner och ayatollor och förtryck. Jag använder inte religionen som verktyg för att besvara livets stora frågor, jag söker på andra platser.”

Vad var det då som blev tydligt för mig då jag läste de två artiklarna? Jo som vanligt handlar det ytterst om striden mellan individen och kollektivet/auktoriteten då människans levnadsvillkor skall dikteras och upprätthållas. Oavsett man finner Beales eller Rushdies vägval vara det bästa, blir man involverad i en historisk kamp mellan två oförenliga förhållningssätt. Det Beale och hans gelikar har att erbjuda (det gäller både hans tidigare gansterliv och nuvarande ”born again muslim” liv) är förmodligen ”sexigare” och mera lättbegripligt för en sökande och förvirrad tonåring utan livserfarenhet, medan Rushies förhållningssätt kräver erfarenhet och verklig insikt för att förstås.

Häri ligger västerlandets akuta civilisationssjukdom, och att utveckla moderniteten och upplysningen v2 är botemedlet. Sjukdomarna heter som alltid tanke- yttrande- och åsiktskontroll, blind underkastelse och lydnad, totalitära idéer, okritisk auktoritetstro, okunskap och historielöshet, osund kollektivism men också hänsynslös individualism, vidskepelse och traditionschauvinism. Vaccinen heter som alltid bildning, upplysning och frihet.