Navigation i svåra vatten

Att inte exakt kunna definiera vad ett begrepp betyder, behöver inte betyda att begreppet är meningslöst. Däremot ökar risken för förvirring och felanvändning när man hanterar svårdefinierade begrepp. Detta gäller inte minst för begreppet "kultur" och ännu mera om man zoomar in begreppet på "svensk kultur". Det är mycket svårt att exakt beskriva vad svensk kultur betyder, icke desto mindre är det ett användbart begrepp.

Man bör nog alltid påminna sig om det som egentligen är självklart, nämligen att det är skillnad mellan den kultur man för ögonblicket kan uppleva i praktiken, och den kultur som var och en av kulturens individer har som personligt ideal för kulturen som helhet. Den grupp där individerna har ganska lika ideal, har förmodligen också bäst förmåga att fungera som en kulturgemenskap i praktiken, men ett visst kompromissande måste alltid ske. När kompromissandet når en viss kritisk gräns, faller kulturen som helhet sönder i två eller flera delar.

En kulturs existensberättigande bör enligt min mening inte försvaras genom att man först och främst försöker framhålla den aktuella kulturens eventuella kvalitéer. Snarare bör man börja med att konstatera att individens har rätt att leva sitt liv så som han/hon själva vill. Detta kräver förstås att man sympatiserar med idén om människans rätt till frihet, och här kan man som bekant stöta på problem då det gäller mindre individualistiskt och liberalt sinnade ideologier. Därefter, och detta "glöms" ofta bort, är det viktigt att (i varierande grad) avkräva individen ansvar för det liv han/hon lever. Man kan aldrig slippa undan det ansvaret med hänvisning till "men det är ju min kultur". Däremot kan man med hänvisning till mer eller mindre tvingande kulturella strukturer förklara varför man gör si eller så.
Detta förhållningssätt innebär att diskussionen om kulturernas och etniciteternas "helighet" kan tonas ned till förmån för en nykter analys av folkgruppens val av livsstil. Om man inte betraktar kulturen som bestående av flera individers sätt och val att leva, hemfaller man lätt åt en rasistisk syn på kulturens förhållande till individen, där man i extremfall kan börja anta att det endast är individens gener som styr kulturbeteendet.
Denna syn på kulturen som ett personligt ansvar är också det främsta vaccinet mot just kulturrelativismen och dess förnuftsvidriga "allt är lika"-doktrin. Man skall aldrig helt kunna räkna bort det individuella ansvaret.

Självklart förutsätter möjligheten till avkrävande av ett personligt ansvar då det gäller kulturella åsikter och handlingar, att man erkänner värden som är kulturellt oberoende eller överskridande. Gör man inte det, utan bestämt hävdar att inget finns över eller utanför kulturerna, då är man en sann kulturrelativist. Var och en borde dock i ärlighetens namn lätt kunna föreställa sig kulturellt oberoende sanningar genom att ställa grundläggande frågor om hur man egentligen vill leva sitt liv och hur man tror att andra vill leva. Få eller ingen vill tex bli offrade på ett bål, även om detta av en del försvarats som en kulturhandling.


När jag läser Jens Leanderssons bloggartikel "Ständigt denna kulturrelativism" på SD kuriren, blir jag en smula fundersam angående hans inställning till begreppet kulturrelativism och hur han ser på orsakerna till detta intellektuella svampangrepp. Leandersson skriver:

"Kulturrelativismen är det förödande gift som det politiskt korrekta makt- och kulturetablissemanget sprider omkring sig. Ingen annanstans i världen som i Västvärlden har giftet tagit så illa."

Ett sådant påstående kan jag skriva under med eftertryck. Men så fortsätter han lite längre ned:

"Lika bedrägligt är universalismen. Svensk kultur vilar på grekisk, romersk, kristen och upplysningens idéer, den är verkligen inte universell. Andra kulturer är med unika[sic!]. Världen består av en mosaik av kulturer. Vi har vår egen kultur i Sverige, det är huvudsaken. Det betyder också att vi ska respektera och erkänna andra kulturer. Att som universalismen säga att vårt sätt att göra saker på är det enda riktiga betyder att vi implicit säger att vi nått kulturens och historiens klimax. Detta trots alla de problem som vi brottas med inom vår kultursfär."


Jag tänker inte ge mig på att försöka reda ut begreppet universalism, men den som går så långt att han påstår att det inte finns bättre och sämre sätt för människan att leva, och att dessa kan vara allmängiltiga, låter för mig som kulturrelativist. Därmed inte sagt att det är just detta Leandersson menar!
Visserligen tar man det säkra före det osäkra om man väljer att isolera olika kulturer från varandra för att på så sätt säkerställa att kulturens medlemmar inte fråntas rätten att leva enligt sin kultur. Men samtidigt kan detta i praktiken också betyda en annan form av totalitarism för de som ingår i (är födda in i) gruppen, men som inte passar in tillräckligt bra för att tillvaron skall bli uthärdlig. Man byter ut ett tvingande, globalt (universalistiskt?) kultursystem mot ett lokalt (nationalistiskt?) tvingande kultursystem. Totalitära islamistiska regimer som tex Iran och Saudiarabien blir då väldigt svåra att kritisera då de förföljer individer som inte följer de lokala värderingarna.

Som jag tidigare nämnt kan man invända att det finns de som menar att det inte går att formulera universella/allmänmänskliga grundprinciper för vad som kan anses vara rätt och fel, men detta köper jag helt enkelt inte. De som bekänner sig till någon av de monoteistiska religionerna, kommer förmodligen förbi problemet genom att hänvisa till "han däruppe". Det är en bekväm och ibland fungerande lösning. Problemet är bara att han däruppe vägrar att uppenbara och formulera sig på ett sätt världen över, och tills han behagar att göra det kan inte föreställningarna om gud användas för att svara på frågorna om universell sanning annat än på ett sätt som bara gäller för en grupp som alltid kan vara mindre än hela mänskligheten. Det enda vi kan utgå från är föreställningen om den ensamma människan, individen, där allt kollektivt beläte skalats bort och han/hon står naken inför naturens och verklighetens krafter. Detta är en skrämmande tanke och många värjer sig med ångestens kraft mot den.