Prioritering

Inte någonstans i världen, annat än i USA, kan man födas som en fattig, svart pojke och dö som en rik, vit kvinna.

I går såg världen den absolut sämsta, mest smaklösa sidan av en fullständigt hjärndöd kändis-dyrkan. Veckopressen som "drivs av efterfrågan" gör inte saken bättre utan trissar upp kufiska människors liv till en sorts gudadyrkan :
"Oh, Michael varför lämnade du mig? Världen kommer aldrig att bli densamma utan denne fantastiske man. Michael var den viktigaste personen i mitt liv..."

Detta från människor som inte ens sett honom i verkligheten, än mindre kände honom.
Jag kan förstå om man under några dagar flyr ifrån en bekymmersam tillvaro, låter sig dras med och distraheras därför att vardagen just nu är väldigt komplicerad. Men inte ens under det Kalla Kriget stod Förenta Staterna inför så stora problem som de gör just nu.

Jag hoppas att dessa sorgsna människor kan ta sig samman och lägga ner åtminstone hälften av den energi de ägnat åt M.J. och sätta sig in i vad som händer i deras egen verkliga tillvaro, som de kan påverka. Att de skaffar sig information om vad Cap and Trade förslaget, budgetunderskottet, höjda skatter, regleringar, mer socialunderstöd och idéerna om en nationaliserad sjukvård kommer att innebära för deras egen del.






Obama säger att stimulerings-paketet fungerar trots 9,5% arbetslöshet och en aktiemarknad som är som en bergochdalbana. "Stimuleringen har gjort sitt jobb och det rekordstora budgetunderskottet har inget att göra med det," säger han.
Fattar han så lite själv, eller tror han att vi alla är idioter?

Från Demokraterna hörs nu röster om att vi behöver ytterligare ett "stimuleringspaket".
Ni kommer väl ihåg definitionen på vansinne? Att göra samma saker om och om igen och vänta sig olika resultat.
Dilemmat är emellertid att om man kommer med ett nytt paket måste man erkänna att det första inte fungerade, trots alla vackra löften.