Minnet är kort

Båda mina amerikanska barnbarn går i privat skola och så länge deras föräldrar har jobb och vi i den äldre generationen hjälper till, har vi råd, trots att det är dyrt.

Det har emellertid inte alltid varit så. Under kolonial-tiden och innan revolutionen, var privat utbildning det vanliga. Utbildningen följde i stort den "fria marknadens" regler.
Det fanns ett brett utbud av specialiserade skolor, religiösa institutioner, förberedande college för akademier, skolor som drevs genom välgörenhet och guvernanter. Under perioden efter den amerikanska revolutionen fram till 1830-talet, var akademier standardformen för utbildning i USA. Dessa finansierades oftast genom privata gåvor.

Men under tidigt 1800-tal började man snegla på vissa länder i Europa, särskilt Preussen, där regeringens kontroll av utbildning var i ropet. 1817 yrkade en grupp i Boston på ett system med statliga skolor och ett gradvis avskaffande av de privata. Man påstod att det var nödvändigt för att säkerställa utbildningen av de barn som av olika anledningar inte fick undervisning.
96% av alla barn i Boston var inskrivna i en privat skola av något slag, men de återstående 4% var skäl nog för att motivera ett övertagande av hela undervisningssystemet.

Det ursprungliga kravet om full statlig kontroll av utbildningen misslyckades, så dess förespråkare bytte taktik. I stället för ett totalt övertagande av privata skolor talade man sig varm för gradvisa förändringar. Genom att fokusera på de fyra procent av barnen som inte gick i skolan, och strunta i de nittiosex procenten, kunde man öka antalet skattefinansierade skolor. Med dagens ordval kan vi säga att de krävde ett "offentlig alternativ" i utbildningen för att "konkurrera" med den privata sektorn.

Efter inbördeskriget blev skatte-finansierade skolor det vanliga. Detta var verkligen en mycket stor förändring från laissez-faire strategin man haft tidigare, men det var den tidens "Hopp och Förändring". "Om barn hör hemma i republiken, är det givetvis en skyldighet för staten att se till att de är välutbildade."

De privata skolorna, som varit standard under så lång tid, trängdes naturligtvis ut ur bilden.
De privata institutioner som finns kvar i dag är till största delen "Ivy league" universiteten. Detta är inte förvånande, eftersom de flesta människor inom låg-och-medelklassen inte har råd att betala för samma tjänst två gånger - en gång genom skatterna, och igen i form av avgift till privat undervisning. De privata skolorna kan naturligtvis inte konkurrera med de statliga subventionerade alternativet.

Faktum är att privat utbildning har så grundligt trängs ut, att mycket få människor i dag kan föreställa sig att den fria marknaden skulle kunna erbjuda prisvärd alternativ undervisning till alla socio-ekonomiska nivåer. Oavsett hur många historiska exempel man ger, oavsett hur många exempel på privat undervisning i tredje världen som man visar på, oavsett hur många ideella utbildningsinstitutioner man räknar upp, kan de flesta människor inte acceptera tanken att utbildning kan skiljas från regeringen.

Jag misstänker att tidiga anhängare av allmän utbildning omgav sig med påståenden som, "Om du är nöjd med din privatskola, kommer du att kunna behålla det."

Idag kan vi höra samma sak från president Obama, om hans planer för vår sjukförsäkring. Han försäkrar oss att hans ansträngningar att öka statens kontroll över sjukvård och hälsa inte kommer att ha någon som helst effekt på den överväldigande majoriteten av människor som har försäkringar de vill behålla. Han vill bara ha en offentlig "valmöjlighet" som kan "konkurrera" med privata försäkringsbolag. Finansieringen för hans offentliga planer kommer däremot att vara obligatorisk, inte frivillig.

Och precis som förespråkarna för offentlig utbildning under 1800-talet pekade på de 4% outbildade, anger Obama och hans anhängare de "46 miljoner oförsäkrade" som ett skäl för ökad statlig inblandning i sjukförsäkringssystemet fast de övriga 260 miljoner människorna i USA inte har några problem.
Det ska klargöras att av de 45 miljoner som anges är 9 miljoner redan kvalificerade för statliga program, men de bryr sig inte om att anmäla sig (vissa undersökningar anger 14 miljoner).
Ytterligare 9 miljoner är illegala invandrare och 9 miljoner tjänar över 75 tusen och betalar kontant.
18 miljoner är mestadels yngre (20-35 år) som VALT att inte ta försäkring. I stället lägger de pengarna på mobiltelefon och TV-apparater, avbetalning på nya bilar och åker in akut om det kniper ( pun intended!) och då slipper de betala, om de säger att de inte har pengar. Obama påstår att de illegala inte kommer att ingå i hans planer, men om de också borträknas hamna vi på en siffra som är långt mindre skrämmande.
Och vad som är helt säkert är att president Obama och ledamöterna i kongressen kommer att ha möjlighet att välja bort den allmän sjukförsäkring på samma sätt som de rutinmässigt ställer sina barn utanför den offentliga utbildningen.

Resten av oss kommer att finna att ett offentligt alternativ innebär färre alternativ och efter en eller två generationer av utestängning kommer ingen ens att kunna föreställa sig hur en fri marknad skulle kunna erbjuda billig och högkvalitativ vård.