TANSTAAFL

Lurendrejare använder inte fakta för att övertyga skeptiker utan ord, för att hjälpa den lättlurade att tro det han vill tro. Inget budskap har varit enklare att sprida bland de lättlurade i världen än löftet att de ska få någonting för ingenting. Det är sanningen om Obamas sjukvårdsplan.

När det gäller att välja president har det gått så långt att det amerikanska folket förväntar sig en allsmäktig Sugar-Daddy som ska ta hand om allas behov snarare än en tjänsteman, en verkställande direktör och överbefälhavare.

I början av 1930-talet, var världsekonomin i dåligt skick, och amerikaner valde FDR som lovade att använda regeringens makt för att lösa alla problem. Naturligtvis gjorde hans "New Deal (stimulanspaket ) att problemen förvärrades och lågkonjunkturen blev till en depression. FDR struntade i Konstitutionen, utvidgade regeringsmakten, och startade ett Ponzi systemet, kallat Social Security. Amerikanerna belönade honom genom att göra honom till president fyra gånger. Majoritet av amerikanerna trodde att regeringen utgjorde mer en lösning, än ett problemet.

Förra sommaren visade en undersökning att många amerikaner misstror regeringen och att 25% ansåg att den utgjorde ett stort hot mot deras frihet och rättigheter. Hälften av befolkningen ansåg att den ibland var ett hot. Men trots dessa negativa känslor var amerikanen mer övertygad än 5 år tidigare, att regeringen kan vara effektiv och de ville se en större inblandning inom fler områden. Samma organisation som man misstror vill man ska få mer inflytande?

Det som driver USA mot ekonomisk undergång är attityden att "man kan få något för ingenting", "de rika kan gott betala sin rättmätiga del", "det drabbar ingen fattig" [1]

TANSTAAFL, "There Ain't No Such Thing As A Free Lunch" representerar emellertid den absolut viktigaste regeln i ekonomi.
Varje transaktion har kostnader och konsekvenser som kan vara dolda eller helt öppna eller som betalas av någon annan.

En vanlig reklamsnutt på TV, som verkligen retar mig, handlar om en elektrisk rullstol där folk som har svårt att gå, vanligtvis gamla eller överviktiga, med en sång på läpparna åker omkring och gläder sig över att rullstolen inte "kostade dem en penny"

Man möter diskussionen "om fri lunch" när det handlar om politik och ekonomi. Det är omöjligt för regeringen att erbjuda fri sjukvård. Någon måste betala löner, lokaler, administration och alla andra kostnader förknippade med industrin.

Exempel på fri-lunch-tänkande är: "om det räddar bara ett enda liv är det värt det", "man kan inte sätta ett pris på mänskligt liv"

Nej, det är inte självklart värt kostnaden om det bara räddar ett liv, vill jag påstå. Vad det kostar kanske skulle kunna rädda två andra liv.
Folk sätter gärna ett pris på liv, sitt eget eller sina barns. Om de menade allvar skulle alla äga den absolut säkraste bilen som någonsin tillverkats, oavsett driftskostnad, men det gör de inte.
De väljer mindre säkra bilar av olika anledningar, däribland totalkostnad och bränsleekonomi.
När var och en måste stå för sina egna kostnader, som att betala för sin egen bil, är de mycket medvetna om att en fri lunch inte existerar. Men samma människor glömmer väldigt lätt bort det när någon annan betalar de direkta kostnaderna.

Nästa gång någon pratar om att "det är värt kostnaden om det sparar en människas liv", fråga dem om de planerar att spendera sina egna pengar eller någon annans.

[1] 1% av den rikaste befolkningen betalar 40% av all inkomstskatt