Men vad blev kvar?

Berits inlägg om San Francisco fick mig att tänka på "Summer of love" 1967, då hippie-rörelsen kom till allmänhetens kännedom. Det började med peace, love & understanding, utdelning av gratis mat, kläder, läkarvård, fritt boende, men utmynnade i narkomani och vänstervridning och annat elände.

Här i Norden fick vi beskåda hippierna på närmare håll i "fristaden" Christiania och dess blixtsnabba utveckling från entusiastisk flower-power till deppig knarkcentral.

Den tidiga hippierörelsen (inte att förväxla med halal-hippier) påminde på något sätt om kristendomen: om vi är kärleksfulla mot våra medmänniskor, så blir allt bra här i världen. Eller buddhismen: om vi avstår från mer än det nödvändigaste, så blir allt bra. Religioner som vädjar till den enskilda individens godhet och empati.

Vilket man inte kan säga att de politiska ideologierna gör. Vår omhuldade liberalism har en tendens att glömma individen för storskaliga ekonomiska och politiska lösningar. För att inte tala om kommunism, nazism och islam som är rena rövarideologier.

Man kanske borde bli lika desillusionerad som i den krassa kinesiska kulturen, som passerat så många stadier och lagt religion och politik på hyllan?

Det är få som är klarsynta i vår värld som håller på att bli en jättelik myrstack av zombies utan individualitet och samvete. Påven kanske är en av de klarsynta? Självklart ska han slå vakt om livets okränkbarhet, men eftersom han menar att tron inte får motsäga förnuftet, så måste han se till att kyrkan inte lägger sin energi på fel saker. Mot islam predikar kyrkan förlåtelse och vända den andra kinden till, medan hon beter sig som en despot med järnnäve mot aborter och preventivmedel.

Påven är definitivt medveten om problemet, det är bara att hoppas att hans strategi lyckas. Det kristna idealet om att-vända-den-andra-kinden-till måste kompletteras med en smula realism. Samma dilemma som i kondomfrågan.

De flesta människor har en naturlig känsla för familj och religion. Man tänker på sina föräldrar och alla de gamla som kanske är döda nu men som betytt något för en. Likaså känner man livet spritta inom en som gudomlig gnista. Det är egentligen självklart, men vissa slår mynt av det. Med många ord vill de förföra en att överge sina naturliga instinkter och bli en del i deras myrstack som de kallar mänskligheten. Men vi är inte skapade på det viset.

Det vi kallar civilisation är mänsklighetens försök att ge en illusion av att vi fortfarande lever i små grupper. Gud bevare den illusionen därför att den dag vi blir av med den blir livet ganska trist. Vill du känna hur det känns, gå över gata i Shanghai tillsammans med ett par tusen människor. Kineserna har ändå klarat det ganska bra, deras civilisation är dock flera tusen år gammal, utan avbrott.

Det är annorlunda i den muhammedanska världen, den började för drygt 1300 år sen, och det som var innan betraktas som icke-existerande, mörkrets tid. Ännu en illusion, alla ska följa den store ledaren, han som ligger i sin grav och fjärrstyr allt med sin koran. Någon religiositet finns inte i det där, inte heller någon känsla för familjen. Allt är underordnat det heliga kriget i en ruskig hierarki där bror ställs mot bror, kusin mot kusin, klan mot klan osv.

Redan i det gamla Sparta försökte man slå sönder familjen och göra barn till lydiga soldater. Vi måste vara vaksamma mot folkförförarna, antingen de heter Marx eller Muhammed eller visar sig på TV som halal-hippies.