Framtiden är oviss och det förflutna oåterkalleligt

Det har funnits flera tillfällen i historien då vår överlevnad hängt på en skör tråd. Kubakrisen 1963 var ett av dem. Som fysikern Stephen Hawking säger, vi måste ut i rymden eller dö.

Planetens våldsamma krafter drabbar människorna med jordbävningar, skogsbränder, stormar och översvämningar, som ger upphov till deliriska vanföreställningar om att det är Guds straff, med mera. Att vi har syndat mot guden CO2. Människor fungerar så, man vill ha en mening med det som händer. Man tänker kontrafaktiskt: om inte om hade varit, så hade det inte hänt.

Men om man skulle söka en mening borde det vara att se till att livet överlever på lång sikt. Först måste vi ta språnget ut i vårt solsystem och kolonisera planeterna. Sen efter miljarder år, när solen börjar svalna, får vi ge oss ut och leta nya boningar i vår egen galax Vintergatan, och längre fram i tiden, när galaxerna är på väg att kollidera, måste vi ge oss ännu längre ut i vida världen.

Månlandningen den 20 juli 1969 var det största språnget som livet tagit sedan det steg upp ur havet och tog sig upp på land för närmare en halv miljard år sedan. Under USA:s förre president George W Bush drogs ett projekt igång om att landsätta astronauter på månen igen senast 2020.

Nu skrinlägger Obama planerna. Kanske rentav ödesdigert ur ett kosmiskt perspektiv. Mänskligheten kan ha försuttit sin chans att kolonisera t ex Mars. En idé vore dock att skicka dit en raket med lite primitivt liv, bakterier och sådant, så kan våra ättlingar flytta dit efter något hundratal miljoner år när det bildats en atmosfär.

Även här och nu är Obama en katastrof. Rättare sagt kan hans eftergivenhet för atombombsbeväpnade Iran bli katastrofal för mänskligheten. Får islamisterna blodad tand är Ragnarök nära. Slaget skulle inte bara stå mellan Iran och Israel, även atommakterna Pakistan och Indien skulle dras med.