Obamas "Waterloo"

När en president är på fallrepet kan det lätt komma till en punkt när det inte finns någon återvändo. Det kan vara en gest, en handling eller ett uttalande, som så slutgiltigt befäster hans negativa framtoning att ingenting kan sudda ut det.

I efterhand är det lätt att se vad det var som stjälpte lasset, som i Nixons fall när den beryktade bandinspelningen hade 18 minuter av tystnad. Det kunde mycket väl ha varit så att hans sekreterare tryckt på fel knapp, men vid det laget var Nixons rykte så skamfilat att ingen trodde på det.

För Carters del var det talet han höll den 17 juli, 1979 när han skyllde sina misstag som president på det amerikanska folket. Att deras brist på förtroende gjorde det omöjligt för honom att hantera landets problem. Amerikas reaktion var öppet förakt och slutet för Carter som president.

Vad gäller Obama finns det mycket som får korthuset att vackla; mängden av semestrar, de lagliga trakasserierna vad gäller Arizonas immigrationslag, hans brist på ledarskap och initiativ inför BPs oljeläckage.

Men när historieskrivare en gång ska välja det ögonblick när Obama klev ut i kvicksanden är det svårt att hitta något som slår moské-talet den 31 augusti.
Han tog ställning för religionsfrihet och inte för kristna som attackeras av janjaweed-mördare, Bahá'ís torterade av iranska mullor, judar som dödas i bakhåll eller amerikaner som inte får bedja offentligt. I stället tog han ställning för en ljusskygg utländsk organisation med synnerligen tvivelaktig finansiering och alarmerande jihad-kontakter.
Hans agerande läggs samman med tidigare misstankar och gissningar och verkar som bekräftelser och bevis.

Misstankarna om Obama har handlat om hans status som amerikansk medborgare. Utländsk pappa, registrering som muslim i indonesisk skola, allt rabalder om födelsebevis som aldrig har retts ut.
Nu är det för sent, Obama kommer från och med nu att betraktas med misstänksamhet och misstro....en man som inte förstår vad Ground Zero betyder för Amerika. En man som använder amerikansk lag och regler för att stödja utländska intressen och som talar till främlingar hellre än till sina egna.

De två år som förflutit är de bästa som Obama kommer att uppleva. De verkliga kriserna i hans presidentämbete återstår och kommer att bli enkla att se... Iran, terrorism, ekonomin, kollaps av sjukvårdssystemet på grund av hans politik,

Det kommer att ske under ett moln som han skapar själv när han försöker lösa dem, samtidigt som han är den president som tar mängder med semester, som inte vill försvara sitt lands gränser, som satt handfallen under Golf-oljekrisen, och som struntar i uppoffringar från sina egna landsmän till förmån för tvivelaktiga utländska typer.

Utdrag ur "Obama's Point of no return", väl värd att läsa i sin helhet.