02 januari 2011

Vad har det blivit av Amerika?


Har USA blivit landet för specialintressen och ett hem för dubbelmoral?

Låt oss se: om vi ljuger inför Kongressen, är det ett brott och om Kongressen ljuger för oss är det bara politik; om vi ogillar en svart person, är vi rasister och om en svart person ogillar vita, är det hans rätt enligt 1st Amendment. (yttrandefrihet)
Regeringen satsar miljoner för att rehabilitera brottslingar och gör nästan ingenting för offren. I statliga skolor kan man lära sig att homosexualitet är OK, men det är bäst att inte använder ordet Gud i processen; man kan döda ett ofött barn, men det är fel att avrätta en massmördare; vi bränner inte böcker i Amerika, vi skriver om dem.

Vi blev av med det kommunistiska och socialistiska hotet genom att döpa om det till "progressiva"; vi är oförmögna att stänga vår gräns mot Mexiko, men har inga problem att skydda 38: e breddgraden i Korea. Om du protesterar mot president Obamas politik är du en terrorist, men om du bränt en amerikansk flagga eller en bild av George Bush var det bara din rätt enligt 1st Amendment
Man kan visa pornografi på TV eller Internet, men det är bäst att inte placera en julkrubba på offentlig plats; vi har eliminerat alla kriminella i Amerika och kallar dem nu för sjuka människor; vi kan använda ett mänskligt foster för medicinsk forskning, men det är fel att använda ett djur.

Vi tar pengar från dem som arbetar hårt och ge dem till de människor som inte vill arbeta.
Vi är alla positiva till Konstitutionen, men bara om den stöder vår politiska ideologi.
Vi har fortfarande yttrandefrihet, men bara om vi är politiskt korrekta.
Föräldraskap har ersatts med Ritalin och videospel, möjligheternas land är nu bidragslandet. Likheten mellan orkanen Katrina och Gulf-oljeutsläppet är att ingen av presidenterna gjorde något för att hjälpa till.

Och hur hanterar vi en allvarlig kris i dag?

Regeringen tillsätter en kommitté för att fastställa vem som gjort fel, och sedan hotar man dem, stiftar en lag, höjer våra skatter och säger att problemet är löst och så kan de återgå till sin kampanj för att bli omvald.

Vad har hänt med landet för de fria och hemmet för de modiga?


Det här är en insändare som skrevs redan i somras och som cirkulerat sedan dess.

2 Kommentarer:

Dexter sa...

Det där med förövare & offer är tveeggat. Har mer än 20 års erfarenhet av rättsväsendet i Sverige och pendeln svänger som bekant fram & tillbaka. Ena stunden ska samtliga förövare betraktas som psykiskt sjuka för att 5 år senare straffas i ordets rätta bemärkelse.

Sanningen ligger som som oftast troligen någonstans därimellan. Dvs en betydande andel grovt kriminella lider av medfödd psykopati, medan andra kan rehabiliteras, men bara om viljan finns.

Den senare gruppen kan med relativt enkla medel identifieras och insatser sättas in. Man ska inte glömma bort att sådan behandling även påverkar ev nya brottsoffer som den sistnämnda gruppen skulle generera.

De rena psykopaterna (kan diagnosticeras mycket tidigt) är det tyvär inte så mycket att göra åt, annat än inlåsning och tung medicinering på obestämd tid.

Jag håller dock med i sak om att redan existerande brottsoffers traumaskador inte tas på allvar, varken i EU eller USA. De syns ju inte...

(David Eberhardt, som inte är helt obevandrad i detta område även om han inte är rättspsykiatriker, har skrivit en del läsvärda tankar kring detta på sin blogg)

Anonym sa...

Det börjar redan på dagis

Jag har ett mycket starkt minne av den allra första kontakten med vårt första barns blivande skolkamtrater. I juni det år skolan skulle börja på hösten, var föräldrarna inbjudna att med sina telningar besöka skolan i det klassrum de skulle få på hösten. Rätt "fröken" skulle ta emot.

Innan hon trädde in, smög föräldrarna in på svenskars vis, tysta och med flackande blick för att inte råka titta på någon annan och med fast grepp om sin telnings hand.

Det tog inte med än en minut innan det stod helt klart vilka tre som skulle bli "problem-elever". Den mest högljudde slet sig från sin ensamma mor, som sen mest tittade åt ett annat håll, medan han stormade runt i salen för att utmana sina kommande kamrater på olika sätt.

Två lockades till olika upptåg, medan deras ensamma mammor himlade med ögonen och mycket tydligt frågade sig: "Vad kan jag göra åt det."

Det blev just dessa tre pojkar som vållade problem, när skolan sedan började på riktigt.

Uppenbarligen var det dessa tre pojkars hemsituation, som var den främsta förklaringen till deras uppförande. Men rektorn förklarade att inga myndigheter kunde göra något, förrän föräldrarna begärde hjälp. Och det ville de förstås inte göra. Det hade ju varit att erkänna ett misslyckande.

Misslyckadet måste således gå så långt att myndigheterna tvingas gripa in, innan hemsituationen kan börja åtgärdas.

Just dessa tre blev inte kriminella. "Värstingen" var så intelligent att rektorn lyfte honom till nästa klass. Bland de äldre där kunde han inte längre vara stöddigast. Samma år gifte sig hans mamma med en man som tog hand om grabben på fritiden. De andra två blev lugnare då värstingen inte längre triggade dem.

Exemplet visar dock att problemanalysen kan och bör sättas in mycket tidigt. Och den kan vara mycket enkel. Vi gjorde den på 60 sekunder. . .


Fridsamme Fridolf

Skicka en kommentar

Vi uppskattar dina kommentarer men kan bara publicera dem om du skriver namn eller signatur! Det går annars inte att veta vilken Anonym man diskuterar med.