När nazism, islamism och kommunism smälte samman

På Document.no kan man läsa att tusentals nazistiska officerare och soldater anlände till Egypten i slutfasen och omedelbart efter andra världskriget.

En av dem var den före detta SS-översten Otto Skorzeny (mannen i mitten på bilden), från Hitlers stab.

Skorzeny var inblandad i utformningen av det som senare blev det palestinska projektet: Han organiserade gerillagrupper och byggde upp rena terror-avdelningar. Totalt utbildade Skorzeny flera tusen araber till det som skulle bli "palestinska" krigare, under beteckningen "Fedayeen".

Det är redan välkänt att den islamiska stormuftin av Jerusalem, Amin al Husseini, blev vederbörligen integrerad i Hitlers armé, där han byggde upp sina egna muslimska styrkor under Wehrmacht; så eftertryckligt att han blev efterlyst för krigsförbrytelser efter andra världskriget.

Husseini var Yasser Arafats stora idol, något som Arafat aldrig gjorde någon hemlighet av. Också Al Husseini gick i exil i Egypten, där hans modell för ett "palestinskt" projekt - i den islamiska formen av "heligt krig" - blev en viktig impuls under president Nassers vingar.

År 1969 blev Yassir Arafat ledare för PLO, den palestinska befrielseorganisationen. PLO förenade islamistiska och marxist-leninistiska fraktioner, med arv från Hitler.

De kommunistiska partierna utvecklade nya fraktioner och fronter i ett antal länder för att stödja den fortsatta processen. Ett stöd som så småningom blev så intensivt att ett antal kommunistiska grupper från Västeuropa fick vapenträning i PLO-läger tillsammans med sändebud från flera arabiska länder.

Detta var det palestinska projektet, en ny spjutspets mot Västvärlden och judarna på samma gång. Revolutionen kom dessutom ett steg närmare genom rysk vapenteknologi och ryska instruktörer.

Det fanns många svenska revolutionsromantiker som sysslade med sådant där, några av deras namn finns förmodligen i de hemligstämplade Stasi-arkiven. Och de har arvtagare: detta är vad man kan få syn på nära Stortorget i Malmö.


Hitler om islam: "Den muhammedanska religionen skulle ha passat oss mycket bättre än just kristendomen med dess slappa tolerans".

Och Winston Churchill om Mein Kampf: "Här var den nya Koranen för tro och krig".

Socialantropologen Claude Lévi-Strauss år 1955, då det fortfarande gick att tala klarspråk om muhammedanismen:

"Om en vaktpost skulle bli religiös, förefaller islam vara den idealiska religionen: att strikt följa reglerna (böner fem gånger om dagen, var och en kräver femtio knäböjningar), detaljerade regler om renhet (rituella tvagningar); manlig promiskuitet i det andliga livet vid utförandet av religiösa förpliktelser, och inga kvinnor."

Islam enligt Koranen är inte mångkulturell utan monokulturell: Om du inte vill bli muslim finns bara alternativen att dö för svärdet eller betala skyddspengar. Tyvärr inser inte politikerna att muslimska skolor och moskéer också innebär islamisk överhöghet och sharialagar; de inbillar sig att det gäller religiös frihet. Men det är fel att fokusera på muslimers abstrakta rättigheter och bortse från deras avsikter och konkreta handlingar.