Vi kallar det frigörelse

För ungefär 65 år sedan, vilket inte är så förfärligt länge sedan, tystnade kanonerna efter ett krig där våra förfäder trodde att de kämpade för att rädda Europa för sina barn och barnbarns skull.

Under de år som följt verkar det som vi västerlänningar systematiskt har konstruerat ett samhälle där vi sakteliga utrotar oss själva men utan blodbad. I stället har vi valt att arrangera våra liv och villkor för att avsevärt minska antalet inhemska européer som föds.
Sett var för sig verkar mycket av vad som hänt under dessa år helt ofarligt, i vissa fall till och med fördelaktigt.

Ingenting kunde vara bättre än den sexuella revolutionen, eller hur?
Former av preventivmedel har funnits med varierande grad av effektivitet i hundratals år, men aldrig tidigare har det varit så lätt att undvika att bli gravid. Många kommer att hävda att möjligheten att undvika en oönskad graviditet är bra. Tänk på den skam och social utslagning som drabbade ogifta mödrar tidigare och också den ekonomiska börda som stora familjer kan orsaka.

Ett effektivt och lättillgängligt preventivmedel har fördelar för den enskilde, men det har orsakat att miljontals europeiska barn aldrig blivit födda och det är, som vi ser nu, en kollektiv förlust för Europa.
P-pillret, som ursprungligen var tillgängligt för gifta kvinnor som ett medel för familjeplanering, firas som ett vapen för kvinnlig frigörelse och en succé inom alla västerländska nationer. Men det har också orsakat att vi inte föder tillräckligt många barn för att vår ras ska överleva.
Abort anses som en rättighet och också ett sätt att befria kvinnorna. Om man är emot abort anses man vara ond, obalanserad, orationell och automatiskt emot kvinnor.

Det finns naturligtvis också andra, mindre uppenbara sätt att förhindra födslar . Man skapar en miljö som motverkar längtan efter att få barn. En ekonomisk politik har avsiktligt bedrivits så att den stora majoriteten av kvinnor nu tvingas arbeta, snarare än stanna hemma och bilda familj.
Naturligtvis tror man att det är frigörande och självförverkligande att vara borta från hemmet 10-11 timmar per dag, medan de allra flesta i själva verket inte har något alternativ.

Vad har förändrats?
Det har att göra med sociala attityder men allra mest med den nya ekonomiska verkligheten.
Så sent som på 1960-talet tjänade den genomsnittlige mannen tillräckligt för att försörja hem och familj; en familj som i genomsnitt var större än en modern västerländsk familj i dag. Det är inte längre möjligt för personer under chefsnivå och endast om mannen jobbar mer än 8 till 5 varje dag.
Följaktligen kan de flesta män inte längre försörja sina familjer på egen hand. Som en direkt följd arbetar de flesta kvinnor utanför hemmet och de flesta förvärvsarbetande kvinnor avskräcks att skaffa barn och har färre barn än tidigare generationer.
Det är lögn att säga att kvinnor har ett "val" att arbeta. De har inget val, de måste arbeta och det är inte frigörelse.

Oavsett synen på preventivmedel, abort och arbetande kvinnor (jag är verkligen för att kvinnor fritt kan välja att förvärvsarbeta) är det omöjligt att förneka att, till följd av västerländsk politik, avsiktlig eller inte, har födelsetalet drastiskt minskat bland infödda européer.

En viktig anledning, (numera ofta hånad) till att ha många barn var att "om man byter blöjor på dem kanske de en gång byter blöjor på oss när vi blir gamla."
Nu kräver vi att Staten tar över all vård från vaggan till graven.
Det behövs inte heller någon verklig ansträngning för att skapa inkomster och besparingar när Staten tar hand om alla behov, skyddar mot alla risker, lägger beslag på största delen av inkomsten och fram till nyligen också en stor del av arvet; varför skaffa barn alls?

Sekularism leder också till en minskning av befolkningen. Om staten är gud, och lycka definieras som social rättvisa i materiell mening, har vi ju här och nu allt som betyder något. Staten definierar moral och vad som är det ytterst goda för det största antalet människor.

Känslan av självuppoffring, personligt ansvar för synd och överträdelse och uppskattning för någonting utanför och efter detta är förlorad. Ett samhälle som inte tror på ett liv efter detta kommer att bli mycket besviken över att Staten aldrig riktigt uppfyllde sina löften.

Samtidigt som färre barn föds i Väst gör man där sitt bästa för att pumpa pengar till icke-västerländer och firar att barndödligheten minskar i dessa länder.
Medan vår befolkning åldras och vårt födelsetal sjunker, ökar den icke-europeiska befolkningen i världen i rasande fart.
Etiopien är ett bra exempel. När programmet Live Aid skred till aktion 1984 var befolkningen i Etiopien 42 miljoner och nu är den nästan 81 miljoner och 2050 beräknas den uppgå till 145 miljoner. I Pakistan och Zimbabwe ser vi samma tendens.

De "Gröna" höjer sina röster och skriker till oss att "vi måste reducera jordens befolkning" men det gäller bara oss, den västerländska, teknologiskt högstående delen av världen.
Vi måste importera miljontals människor för att ersätta de vi inte har producerat, dvs. oss, och vi importerar dem från kulturer som inte har samma rötter som vi har. Resultatet av detta ser vi runt omkring oss varje dag i den misslyckade multi-kulturen.
Politiker hävdar att vi ska se det som en "berikning" men vanligt folk däremot anser inte att försämring av sammanhållningen, uppkomsten av brott, förvandlingen av deras gamla kvarter till " no-go zoner", är en "berikning."

Vanliga människor är väl medvetna om att de bevittnar ett fenomen där deras kultur håller på att ersättas. Vanliga människor känner sig knutna till den civilisation som deras förfäder skapat. De vill inte att det ska ersättas av ett mångkulturellt samhälle där värderingar, som går stick i stäv med deras egna, ska anses lika bra. Det är inte främlingsfientlighet eller islamofobi att anse att vår västerländska kultur är överlägsen andra kulturer - det är sunt förnuft.