Romantik och realism

Med sig själv känner man andra....
är ett uttryck som vi tror är ganska allmängiltigt. Vad vi missar då är att det gäller bara de som växt upp med samma grundvärderingar som vi själva har.


Reglerna i västvärldens vardagsliv är att självkritik är det bästa man kan ägna sig åt,
"Tro inte att du är bättre än någon annan".
Du kan aldrig överdriva din egen skuld, även om du måste tumma på fakta för att göra det - det bara bevisar hur ädel du är. Men om du kritiserar någon annan - även om du förlitar dig på kalla, hårda fakta - blir det ofta kallat rasism och fobi.

Reglerna i den muslimska världen är annorlunda. Att kritisera sig själv är nästan obefintligt och i vissa sammanhang kan det anses vara hädiskt, (man kritiserar inte Allahs verk) vilket är straffbart enligt lag eller fatwa, men att kritisera de otrogna är naturligt, eftersom otrogna är onda per definition.
Detta resonemang sträcker sig också till uppfattningen om spridning av den västerländska kulturen.

Tanken att erövring och imperialism är dåligt, är västerländska föreställningar och relativt nya sådana dessutom. I den muslimska världen och tänkesättet är erövring och imperialism bara dåligt om det bedrivs av otrogna. Om muslimer gör det, sprider de bara ljus och Guds lag, så egentligen är det bara ett sätt att uttrycka sin kärlek för resten av mänskligheten.

Självkritik förekommer inom alla religioner utom islam. Vi har judar som kritiserar judar, judendomen och Israel - ofta dåligt underbyggt, men ändå. Vi har amerikaner som kritiserar Amerika - ofta också ogrundat. Och vi har kristna som kritiserar kristna och kristendom - igen, ofta genom okunnighet. Men vi har väldigt få muslimer som kritiserar islam och muslimer (utöver mycket formella fördömanden av några av de terroristdåd som begåtts i islams namn).

Självkritik är så gott som frånvarande i islam. Det förekommer inte i Koranen, och det har inte funnits i islams förflutna, än mindre idag. Troende judar argumenterar rutinmässigt med Gud - och till och med kritiserar honom - och förblir fortfarande goda judar, men att ifrågasätta Allah eller kritisera islam har ingen grund i islam. Både islam och Allah anses vara perfekta och obestridliga.

Hellre än att engagera sig i självrannsakan, som man tycker att den muslimska världen skulle kräva av alla moraliska muslimer, skyller man alla världens defekter på utomstående.
Universitetsprofessorer, palestinska aktivistledare, CAIR (Rådet för amerikansk-islamiska relationer), påstår att alla moraliska brister i den arabiska och muslimska världen kan skyllas på Väst.
Och situationen är värre än så. De mest kända islamkritikerna mördas eller måste gömma sig.

Samma människor som överdrivet kritiserar USA, Israel och kristendomen inte bara avstår från all kritik av islam eller muslimer, men försöker också förbjuda alla andra att göra det.
Det finns inget begrepp "Ameriphobia" för anti-amerikansk hatpropaganda och inga ord som "Christophobia" för när en "konstnär" placerar ett krucifix i en burk med urin. Då kallas det "konst" och visas på museer och konstgallerier. Men samma människor kallar all kritik mot muslimer eller islam för "islamofobi".

Det ironiska är att ordet "islamofobi" oftast inte är bara ett tillmäle, utan det hindrar också muslimer från att göra det bästa de kan för sin religion och sitt folk, vilket vore att engagera sig i den viktigaste byggstenen i en moralisk civilisation: moralisk självkritik.