Behovet att lyncha Zimmerman

Följande är utdrag och översättning av en artikel av Fred Reed, där han tar upp sådant som ligger och pyr under ytan:

Vita är rädda för svarta. De är rädda för att ta fel avfart från motorvägen och hamna i ett svart ghetto. De är rädda när de passerar unga svarta män i en mörk stadsdel. Vita kvinnor håller hårt om handväskan och korsar gatan och undviker att åka hiss med dem. Rädslan, sällan omnämnd, avgör var vita bor, var de färdas, och vart de skickar sina barn till skolan.

Denna icke-erkända rädsla orsakar oanade konsekvenser. När vita män köper vapen, talar politisk korrekta journalistmurvlar -The Washington Post, förmodligen National Review- om vapenfanatiker, psykosexuella brister och tarvliga fantasier. Knappast. Köparna av vapen har i åtanke att försvara sina familjer om behov skulle uppstå. Köparna är inte rädda för angrepp av judiska violinister.

Regeringen är också rädd för svarta. Los Angeles brändes, därför att svarta inte gillade resultatet av en rättegång. Nyligen har städer i England gick upp på i rök grund av att en polis sköt en svart. Zimmerman-skjutningen såg likadan ut och svarta är mycket arga. Jesse Jackson har sagt att Trayvon "jagades som en rabiessmittad hund på gatan", att han var "mördad och en martyr", att det var en "hatbrott".

Det är ord man använder när man söker strid. En kan vara i antågande. Att åtala Zimmerman för mord köper tid. Om han frikänns ....

Tecknen är illavarslande. Spänningen stiger i Amerika. Inkomster minskar, utmätningar ökar, jobben försvinner österut, polisiära ingripanden tilltar, förtroendet för regeringen avdunstar och förväntningarna inför framtiden har avtagit. En ofokuserad irritation växer. Det är inte ett recept för inhemsk lugn.

Svaret från vita, när det gäller svartas upplopp, har alltid varit att backa undan. Denna försiktighet, som det är tänkt att vara, har framtvingats av regeringen. Om en minoritet i Ryssland började bränna ner städer skulle militären skjuta upprorsmakarna. USA fungerar inte på det sättet, åtminstone inte nyligen. Bristen på konsekvenser för misshandel och flash-mobbings, möjligheten att kunna säga "rasism" och gå fri, har gett svarta en känsla av att de inte kan nås. Det kan visa sig vara ett misstag.

En fjäder är spänd. Å ena sidan, om du bor bland en samling välbeställda människor likt dig själv, är det lätt att glömma att du är väldigt mycket en minoritet; att majoriteten har alla trumfkort, och att maten verkligen inte kommer från Safeway (livsmedelsaffär, likt ICA).

Å andra sidan, via Internet får vita nu kännedom om ras-attackerna, och blir i tysthet väldigt upprörda av dem. Det finns bland många vita män en underström av "Låt det komma". Detta är inte begränsat till enbart poliser, soldater, konservativa, "rednecks" och kollektivanställda. Du hittar det, noggrant gömt, på statliga kontor och även bland tidningsfolk. Omfattningen av denna känsla är lätt att underskatta. De som delar den vågar inte uttrycka den och de flesta journalister bor i ideologiska bubblor.

Vi måste lyncha Zimmerman.