VAD måste komma före HUR

Klippt ur tidskriften Sunt Förnuft det året då socialdemokraterna i Stockholm gick till val på att INTE införa biltullar, men ändå gjorde det efter valet.

För oss vanliga skattebetalare är det viktigt med en bred diskussion om den offentliga sektorn.  HUR ska den offentliga sektorn organiseras för att bli effektivare? Men man frågar inte VAD den kan betros med. Vilka begränsningar finns för dess möjligheter att sköta olika uppgifter ?

Det är inte särskilt praktiskt att göra fel saker effektivt. Det viktigaste måste vara att göra rätt saker. Vi måste börja med frågan: VAD skall det politiska systemet sköta ? Vilket vi också kan formulera: Vad skall politiken INTE sköta ?

Dyrbar, värdefull och kostsam

Politiken är något av det dyrbaraste vi har. Dyrbar i betydelsen värdefull. Den är vår garanti för demokrati med personlig frihet och rättssäkerhet. Därför måste vi vårda den väl.

Men politiken är också något av det kostsammaste vi har. Ett politiskt beslut skall tas med deltagande av många människor, som behöver tid att sätta sig in i varje problem, eftersom politiker måste få vara amatörer i sakfrågorna. Varje beslut skall föregås av omfattande samråd med olika församlingar, som också behöver tid till det. Besluten kommer sent, eftersom nödvändigheten att besluta skall inses av majoriteten, vilket vanligen sker långt efter det att de bäst insatta förstått det. Själva beslutsprocessen med så många inblandade tar lång tid. Senkomna beslut blir mycket dyrbarare att genomföra än beslut i rättan tid.

Alla medborgare kan självklart inte vara med i alla beslut. Vi måste anförtro många beslut till ett fåtal ”beslutsfattare”. Då har vi två principiellt olika system att utse dem: politiken och marknaden. Båda är nödvändiga i en demokrati och därför lika demokratiska. Det är samma väljare som avgör vilka som får makten i båda sektorerna. Vi måste nyktert kunna diskutera vilka typer av beslut som bäst tas av politiken respektive av marknaden.


Löften eller resultat ?

Skillnaderna i de två systemen är mycket stora. Låt mig bara ta några få exempel:

Väljarens politiska val sker mellan ett litet fåtal oformligt stora paket innehållande en helt oöverskådlig massa av framtida beslut. Paketen är sällan konkreta. De består av ”löften” och förhoppningar. Utan prisuppgifter. Dessutom kan fullständigt oförutsedda ändringar ske. Ta Stockholms trängselavgifter som exempel. Jag har chansen att välja bara vart 4:e år. Då måste jag ta ställning i frågor som jag inte har någon uppfattning om, därför att jag inte upplevt att de angår mig ännu. Jag vet inte vad jag själv vill.

På marknaden väljer jag inte förrän det är viktigt för mig. Jag väljer inte bilmärke förrän det blir nödvändigt eller lämpligt att köpa bil. Jag bestämmer själv när det passar mig. Då sätter jag mig in i de alternativ jag har, och det är många. Jag vet vad köpet kostar mig. Det är mycket viktigt. Jag kan se och ta på det jag betalar för. Jag vet vad jag vill när jag väljer. Jag väljer ett ”resultat” av de ansvariga beslutsfattarnas ansträngningar. Jag vet inte hur personerna ser ut, men jag kan se hur kompetenta de är på det resultat de visar innan jag väljer.

Hur sorteras chefer fram ?

Om jag istället skall välja vårdhem för en äldre släkting, har jag bättre kvalifikationer att bedöma hur väl min släkting trivs än hur bra en tekniskt komplicerad produkt som en bil är. I min kommun, Helsingborg, har man beslutat att alla vårdhem skall drivas offentligt. Antalet tillgängliga platser är alltid i underkant. Den politiska sektorn reglerar efterfrågan med köer, så jag har knappast något annat val än att acceptera vad jag blir erbjuden, när en plats blir ledig.

Jag vet hur de politiska beslutsfattarna ser ut, men det är ingen hjälp, eftersom deras kompetens inte syns utanpå. När jag röstade, visste jag inte att jag skulle behöva en vårdplats. Politikerna tar på sig att leverera de tjänster jag önskar. Då kan de inte samtidigt representera mig. Då blir de min motpart, som tar beslut tvärt emot mina intressen ibland. Så har de t.ex. stängt en av stadens effektivaste läkarmottagningar, utan att ens besöka den.

I vintras kom en rapport som hänförde de höga sjuktalen inom den offentliga sektorn till ”sämre chefer” än i den privata sektorn. Det är inte chefernas fel, det är politikernas fel. De har inte kompetens att bland de anställda urskilja den kompetens som krävs för att vara chef. De tillsätter ofta fel personer.

På marknaden sätts personligt ansvar och sunt förnuft före detaljerade instruktioner. Den chef som inte har kompetensen att klara sin uppgift, blir snart utan jobb. Det avgör kunderna/väljarna genom att välja konkurrenterna, så att vinsten uteblir. Den blir så ett oöverträffat verktyg att delegera beslut och resurser till kompetenta personer. Något som är ett ständigt problem för politiker.

Marknaden sorterar fram kompetenta chefer effektivare än den politiska processen.

Den icke närvarande skattebetalaren

En stor del av offentliga sektorns verksamhet fungerar så att Andersson, behovsbedömare, beställer ett jobb av rörmokare Bengtsson, vilket skall göra handikappade fru Carlsson lycklig och betalas av den icke närvarande Skattebetalaren. I Anderssons meriter ingår sällan ekonomiskt sunt förnuft. Jag tror alla läsare har sett exempel på ekonomiskt vanvett i liknande fall.

Politikens begränsningar

Andra kan ge fler exempel på det politiska styrsystemets olämplighet för vissa uppgifter i samhället. Låt oss dra upp dem på politikens agenda. Då kan vi finna ut VAD politiken skall sköta och inte sköta. Först därefter kan det vara dags att diskutera HUR de kvarstående uppgifterna kan utföras så effektivt som möjligt. Därmed har vi lagt en ny grund för diskussionen om lämpl
ig nivå på skatteuttaget.

Tack till RP.

PS. Du som inte är nöjd med den okvalificerade rapportering du får i media, kopiera ovanstående och mejla till chefredaktören för din lokaltidning med begäran att de upplyser läsarna om vilseledningen.