Ett annat sätt att se det

En av de allmänt spridda stolligheterna i vårt moderna finansiella system, är att en nation som balanserar sin budget - det vill säga spenderar mindre än vad den konfiskerar av skatteinkomster - inte längre är norm.

Att rätta mun efter matsäcken kallas nu "åtstramning". Och orättvist.

Vare sig det gäller Storbritannien, Europa eller Nordamerika, har många väljare blivit så vana vid regeringens massiva roll i ekonomin, att de inte ens kan föreställa sig hur den skulle kunna reduceras.
Vi ser det i kommentarer här på bloggen tex. när jag påpekar att det inte är regeringens uppgift att bestämma vad vi ska äta och hur mycket vi ska väga. "Ja, men annars blir vi sjuka och det ökar sjukvårdskostnaderna i samhället och därmed för oss alla."
Man tar helt enkelt för givet att det är regeringens uppgift att sköta sjukvården.
Vi hör också invändningar -"Hur skulle det bli med vägar? Om vi börjar skära i en budget skulle ingen underhålla vägarna! " (som om de är "underhållna" nu!)

"Vägen-argumentet" är ett av de mest missbrukade för att försvara förvaltningsnivåer ... som om det inte finns några privata vägar i världen.
Chile är ett bra exempel, där landets mycket moderna motorvägssystem är privat och avgiftsbelagt och ägarna har en enorm morot dinglande, för att hålla vägarna i toppskick.

För några år sedan när Chile drabbades av en stor jordbävning skadades stora delar av vägnätet. Detta innebar att aktörerna gick miste om vägtullintäkter ... så de hittade en snabb lösning och vägarna var tillgängliga igen inom några dagar.
Det var otroligt så snabbt det gick att reparera, när så mycket av deras vinst stod på spel.

När man tänker på saken kan man se att nästan allt som regeringen tillhandahåller redan finns, eller skulle kunna erbjudas av den privata sektorn. Att det för närvarande finns en privat rymdfarkost vid den internationella rymdstationen, vittnar om inte annat om det.
SpaceX har två gånger under sin 10-åriga historia framgångsrikt lyckats skjuta upp en farkost med total finansiering av bara 1 miljard dollar, (100 miljoner per år) vilket motsvarar ungefär 5,6% av NASA: s massiva budget.

Sedan finns saker som domstolsväsendet ... där rättvisans kvarnar mal så sakta, att det kan ta åratal för ett ärende att ens höras, än mindre lösas.
Tack vare nutidens teknologi finns det nu en relativt ny tjänst som kallas Judge.Me, en online-tjänst för skiljeförfarande, vars beslut är juridiskt bindande i 146 länder, från Afghanistan till Zimbabwe ... inklusive USA, Kanada och Västeuropa.
För bara 299 dollar kan tvister lösas på några dagar och företagets resultatlista visar att 96% av alla skiljedomar har lösts.

Detta är den slags funktioner som gör det intressant och uppenbart att den privata sektorn kan ta över vad den offentliga sektorn sysslat med. Och det kommer att bli mycket mer av det, när insolventa regeringar tvingas rensa bort saker som de inte har råd med. Vi kan redan se det på platser alltifrån Kalifornien till England, där man inte längre kan blunda för sin finanspolitiska verklighet.

Med statliga monopol ur vägen, kommer den privata sektorn att snappa upp varje tjänst där man kan förvänta sig vinst, alltifrån sophämtning till säkerhet, brandkår, fängelser, bibliotek, etc. Detta tvingar fram konkurrens, högre kvalitet och lägre priser för alla.

De människor som protesterar mot åtstramning, eller tycker att det är en tragedi när en domstolsbyggnad stänger på grund av budgetrestriktioner, missar det väsentliga, nämligen:
Ju snabbare det här korrupta korthuset kollapsar, desto bättre kommer det att bli för oss alla.

Simon Black