Svar på tal!

Hur "högerextrema" är de egentligen, konservativa bloggare som Pamela Geller och Robert Spencer? Ni vet, sådana som tar tydlig ställning mot extrem muslimsk aktivism. Nu får den svenske konstnären Lars Vilks på pälsen för att han sällat sig till deras skara.
Vore det inte dags att sätta sig in i fakta i stället för att skjuta på budbärarna? Dessa anti-jihadister säger ju sanningar. De uppviglar inte till våld, de försvarar oss med pennan och penseln.

Islamiseringen är inte ett hjärnspöke hos Geller och Spencer med flera. Att Muslimska Brödraskapet har infiltratörer i Obama-administrationen har varit känt länge, vilket har föranlett den republikanska politikern Michele Bachmann att inleda en undersökning.

Media och politiker inbillar sig att information om terrorism och islamisering skulle ge upphov till “rasism”. Men genom att media behandlar muslimer som ett kollektiv vågar inte de mer moderata muslimerna ta avstånd från jihad-krigarna. Knappast det rätta sättet att hjälpa muslimer att frigöra sig från sin förtryckande religion.

Newt Gingrich, som liksom Bachman var med och tävlade om att bli republikanernas presidentkandidat, skriver:
“Den underliggande drivkraften bakom denna desperata önskan att sluta ställa obehagliga frågor är elitens rädsla för att inte kunna kontrollera en ärlig diskussion om radikal islamism. De är rädda för att om folk förstod hur allvarligt radikala islamister är, skulle de kräva en mer konfronterande strategi.”

I scenariot ingår Muslimska Brödraskapets “tålmodiga jihad”, i kombination med mer otåliga typer som självmordsbombaren på Drottninggatan i Stockholm i december 2010, som hade kunnat döda många oskyldiga. En listig kombination av att framställa islam som fredens religion och samtidigt sätta skräck i folk.
De gör samma beräkning som Muhammed: när förhållandena är de rätta slår de till. Att tala om fred och samtidigt förbereda sig för jihad är en grundpelare i islam.





Uppdatering: Lars Wilks i New York den 11 september 2012