Kapitalism kommer före demokrati

Vad vill dom egentligen i Egypten ?
Dom välte en diktator som var general, fick demokrati och röstade fram islamistisk diktatur. Den har nu välts överända av militären, vilket väl måste kallas en annan sorts diktatur. Och då dansar folk av förtjusning på torgen. Förutom islamisterna förstås.

Paradoxen förklarades den 21/5 för Representanthuset i USA av den peruanske nationalekonomen Hernando de Soto, som i många år varit VD för ILD, Institute for Liberty and Democracy, Lima.
 Han förklarade att Väst har missförstått den ”Arabiska Våren”:
”Det är kapitalism, inte demokrati, som arabvärlden behöver mest”.

Tillsammans med ett team från institutet hade han rest runt i de länder där revolutionen störtat regimen och intervjuat folk, bl.a. närstående till de som startat protesterna. Det relaterades den 4/7 av kolumnisten Fraser Nelson i engelska The Telegraph. Jag gör här några utdrag i min, ibland något summariska, översättning:

 Den Saudi-Arabiska monarkin, som var så nervös för två år sedan, telegraferade sina gratulationer till Kairos generaler.  En sunni-predikant från Bahrain, Ahmed al-Husseini twittrade: ”Egypten har lärt mig att demokrati är en lögn och en vald president är en myt. Inget parlament, inga val, inga valurnor. Allt är lögn.”

Medan Väst firade Egyptens entré i de demokratiska nationernas gemenskap, gled egyptierna själva ner i en ekonomisk avgrund med förskräckande brist på bränsle, livsmedel och säkerhet.
Lägg till religiöst våld, förföljelse av kristna kopter följt av strider mellan sunni och shia muslimer. Mordfrekvensen tredubblades. Samhället föll i bitar. Därför blev generalerna välkomnade tillbaka.

 Den Arabiska Våren innebar krav på frihet, inte nödvändigtvis demokrati – och distinktionen dem emellan är viktig. Ta Mohammed Bouazizi som exempel. Det var han som startade kedjereaktionen genom att bränna sig själv på en tunisisk marknad för två år sedan. Hans familj vittnar om hans ointresse för politik. Den frihet han önskade var rätten att köpa och sälja, att utveckla sitt företagande utan att behöva betala mutor till polisen och utan rädsla för att få sina varor godtyckligt konfiskerade. Om han var en martyr för något så var det för kapitalism.

     

Hernando de Soto fann fem sådana fall i Egypten och 60 sammanlagt, nästan alla negligerade i den västerländska pressen. Utsikten av en revolution i stil med 1989 föreföll så lockande för utlänningarna att de inte sökte vidare förklaringar. Men de Sotos team spårade upp dem som överlevde sina självmordsförsök och familjerna till dem som inte gjorde det. Gång på gång fann de samma historia: Det var en protest för grundläggande frihet att skaffa och äga mark, varor och kapital.

Bouazizi brände sig sedan polisen konfiskerat all hans frukt och ett par elektroniska vågar köpta i andra hand. Det var allt han ägde. Han var en talangfull handlare. Han hoppades spara tillräckligt mycket för att kunna köpa en bil och utvidga affären. Förlust av lite frukt och vågar för tusen kronor kan verka en udda anledning till självmord. Men han insåg att han fått polisen till sina fiender och att han därmed inte kunde driva affären vidare. Familjen säger att han kände att livet var slut. Om hans död hade något ändamål, så var det för att de fattiga skulle kunna köpa och sälja fritt.

I de flesta utvecklingsländer existerar ingen sådan rätt. I teorin är alla skyddade av lagarna.
I praktiken är processen att erhålla en legal licens så insnärjd i korruption och byråkrati att endast en liten minoritet har råd att driva den.
Under Hosni Mubarak tog det 500 dagar att öppna ett litet bageri i Kairo. Att starta ett företag krävde kontakt med 29 olika myndigheter. Detsamma gäller i hela regionen. En genomsnittlig arab behöver fyra dussin dokument och två år i byråkratin för att bli legal ägare till mark eller företag. Den som inte har tid och pengar nog döms till ett liv på svarta marknaden. Hur duktig han än är, kan han aldrig arbeta sig upp ur fattigdomen.

I Representanthuset förklarade de Soto att Väst har fundamentalt missförstått den Arabiska Våren och håller på att förlora en fantastisk möjlighet. De som offrade sig talade för 380 miljoner araber, som saknar rätt till egendom och rättsligt skydd. Om Väst skulle kräva dessa rättigheter i utbyte mot U-hjälpen, skulle det bli den mest effektiva bekämpningen av fattigdom någonsin. Och det kunde ge oss miljoner nya vänner i arabvärlden.

    ------
Så långt Fraser Nelson. Det gav mig några funderingar. I det socialistiska Sverige har vi fått lära oss att kapitalism snarast är demokratins motsats. I partiprogrammet 2013 slås fast att socialdemokratin är ett ”antikapitalistiskt parti”. Men det finns ingen verklig demokrati utan kapitalism med fungerande marknadsekonomi. Det de Soto förklarar är att kapitalismen måste komma först. När den fungerar med lag och ordning kan folk förstå hur demokrati fungerar. Inte förr.

Den fria konkurrensens betydelse behandlade jag i fjol:

I vårt land har förutsättningarna stegvis organiserats bort. Ett gammalt exempel är hyresregleringen, som eliminerat avtalsfriheten för fastigheter och gjort att bostadskapitalet inte kan utnyttjas rationellt. Därmed har vi fått brist och överpriser på bostäder.

 Ett nytt exempel är den fria vården till illegala invandrare, som aldrig betalat in något till den försäkring vården skall vara för medborgarna. Det fungerar som en klick sylt för getingar. Vi kommer att se en exponentiell ökning av antalet illegala i landet med krav på vård utan att betala.

En annan faktor är regleringsraseriet. Vi närmar oss de arabiska villkoren för företagande med ständigt nya regleringar. De senaste decennierna har Riksdagen antagit c:a 200 nya lagar varje år. Därtill måste läggas mellan 1.000 och 2.500 EU-direktiv. Mera därom här.

Errbe