Film, musik och politik - lite om form och innehåll

År 1925 kom de första njutbara grammofoninspelningarna, och år 1929 kom ljudfilmen. De första åren var oerhört kreativa. En oskuldsfullhet som vi idag kan behöva påminnas om. Den nya tekniken hade ännu inte tyglats av ideologiska, politiska eller kommersiella hänsyn. You Tube och Pirate Bay har öppnat nya möjligheter att åter uppleva det.

Kanhända att 1960-talet var en liknande kreativ period, men en period av "kreativ förstörelse". The Great American Songbook avlöstes av ett larmande oväsen som har hållit på sedan dess, och Hollywood-estetiken avrättades och avlöstes av ett spöke som bara blir hemskare för varje år, det kan envar som ser deckare på TV bevittna. Nej, den kreativitet och oskuldsfullhet som fanns, kapades snabbt av övervintrade kommunister som med sina slagord lyckades bedåra den tidens ungdomar, och deras barn och barnbarn. Det var flummigt i kubik, och vår tids politiker är allra flummigast. Det är ett under att det finns människor som motstått grupptrycket och kan bedåras av en vacker melodi.

Flockdjur eller inte, vuxna människor har ett ansvar för sina handlingar. Att gå och rösta på samma parti varje gång är som att hålla på ett fotbollslag, är det ett värdigt beteende i en demokrati? Ska vi vara som lämlarna och följa flocken och blint störta oss utför stupet? Eller ska vi tänka själva? Ska vi rösta på Åkesson eller gömma oss i vår stuga eller lägenhet med TV-apparaten på högsta volym dygnet runt? Ska vi lägga upp ett förråd av konserver? Ska vi gilla läget och försöka integrera oss med muhammedanerna som politikerna och journalisterna gör?

Medierna är budskapet. Hitler kom till makten med radions hjälp. Sossarna behöll makten med samma metod, Sveriges television. Folket är bedövat av alla ljud och bilder, det är klart att vi måste ta emot ett par miljoner flyktingar, det sjöng ju redan John Lennon, fred och kärlek. Vi är som myror i en myrstack, samtidigt som vi försöker avvisa angriparna matar vi dem. Invandrarnas och svenskarnas roller är tydliga, värre är det att förstå våra politiker och journalister, den babblande klassen vars lögner om invandringens välsignelser blir allt mer genomskinliga.