13 januari 2014

Vi måste göra något, eller hur?

            

Vi får tiggarbrev och vi ser bilder på framför allt utmärglade barn i de sk. utvecklingsländerna och vi säger; “Vi måste gör något! Även om det inte hjälper”. Men vad vi glömmer eller inte förstår,  är att så mycket av det vi gör i stället gör situationen värre än tidigare.

Vi har en tendens att se på fattiga människor som om de var annorlunda än vad vi är. Alltför ofta framställs fattiga som mindre kapabla.  Man tittar på människor som objekt i stället för att se dem som kompetenta, energiska människor som inte är dumma, utan bara avstängda från global handel.

Varför har U-hjälpen inte fungerat? Vi ser tillbaka på 50-och 60-talet och inser att de insatser som gjordes då har inte haft någon verkan.  Statligt ledda välgörenhetsprojekt,  som varit en överföring av välstånd från Väst till utvecklingsländer, har inte hjälpt.  Nu talar man om den nya ekonomin och nya insatser i det nya århundradet, och det ser väldigt mycket ut som de gamla insatserna.

 Vad var det som blev fel trots goda avsikter?

“De fattiga  människorna har inte kapital, så låt oss ge dem det. Vad kan det vara för fel med det?
Vi skickar dem en massa pengar och de kan starta och bygga upp sin ekonomi och voilà!“ 

 För det mesta ser vi utlandshjälp som pengar vi ger till utvecklingsländer. Det är skattepengar som först går till våra egna regeringar och som sedan skickas till internationella organisationer, som i sin tur skickar dem vidare till underutvecklade länder. Våra regeringar sänder också pengar direkt till de styrande i ett fattigt land. Från regering till regering med andra ord - avsikten är att pengarna ska användas till sjukhus, skolor. vägar,  elektricitet och liknande - men mycket blev så fel.

 Pengarna subventionerar ofta en korrupt regering, vars medlemmar stoppar dem i egen ficka och inte ger dem  till invånarna i landet.
 U-landshjälpen har skapat en stor industri - internationella organisationer som The World Bank och FN, men också en stor grupp av organisationer som är fristående från regeringar (NGOs) och välgörenhetsorganisationer som får pengar avsedda för u-hjälp för att driva projekt.

 Catholic Relief Services får 70% av sin budget från skattepengar.  Department for International Development (DFID) betalade ut nästan £500 miljoner förra året till konsulter, de flesta brittiska. Många av dem har skattebetalarna att tacka för sina mycket höga löner.

Man subventionerar inte bara ledarna för den befolkning man vill hjälpa, man förhindrar också utvecklingen i de fattiga länderna. När vi ger bort mat och pengar kväver vi företagarandan och möjligheterna för den inhemska befolkningen att lyckas på egen hand. Vem kan konkurrera med GRATIS?

Vad behöver människor för att ta sig ur fattigdom?

Respekt för privat ägande, rättighet att fritt idka handel, rätt att starta företag, ett rättssystem de kan lita på - och vem ska se till att det händer? Svar: Lokala regeringar i utvecklingsländerna.

Lokala regeringar har ett intresse att bevara och understödja möjligheten för medborgarna att bygga upp företag och tjänar pengar, för då kan de beskattas. Regeringar är beroende av en skattebas för att existera, men vad händer när det blir oväsentligt, eftersom u-hjälp ersätter inkomster från skatt?

 U-hjälp eliminerar länken mellan regering och folket och regeringen har inte längre någon anledning att skydda privat ägande, eller se till att det är lätt att driva eget eller skapa rättvisa lagar. Det blir inte bara oväsentligt - det motarbetar också deras syften, eftersom hjälppengarna sinar om landet börjar fungera på egen hand och befolkningen kan försörja sig själv.

Och om folk klarar sig själva går också hela “Fattig-industrin” omkull. Alla dessa organisationer med sina anställda och dess byråkrati blir obehövlig.
Ekonomi är inte bara siffror,  det är också hur människor reagerar i den ekonomiska världen.

U-lansdhjälpen har gjort att regeringar i tredje-världen inte har någon anledning att förbättra levnadsvillkoren för sin invånare och det byråkratiska industrikomplexet runt det hela vill naturligtvis att det fortgår och även växer.

USA subventionerar sina egna bönder att överproducera och sedan skickar man överskottet till u-länder. Det gör att det inte lönar sig för de lokala bönderna att odla, eftersom de inte har någon möjlighet att konkurrera med gratismaten.

Jag menar inte att alla som arbetar inom Fattig-industrin gör det för att tjäna en korrupt hacka - de gör det säkert i tron att de gör något bra. Felet är att vi har skapat ett system som gynnar “hjälparna” och som hindrar fattiga från att utveckla sina egna länder - en djupgående svågerpolitik som de fattiga är utesluten från.

6 Kommentarer:

Errbe sa...

Mycket bra beskrivning. De infödda bönderna kan inte konkurrera med gratis mat. Vad skall vi så småningom göra med Gaza? Hur skall folket där någonsin lyckas försörja sig själva?

En annan aspekt. Hur mycket måste man betala en västerlänning för att göra ett jobb i ett land med ständig livsfara och extrakostnader för allt, från sjukförsäkring, hemresor till jul och midsommar till skola för barnen.

Arlav sa...

Tänker på Arafat.
Han påstås vid sin död ha varit världens sjätte rikaste statschef..
Då inställer sig omgående frågan, VARIFRÅN kom denna rikedom?
Flitigt arbetande palestinier som betalat skatt???
Eller kan det möjligen, bara möjligen, vara bidrag från Väst som hamnat lite snett???

Jacobssons tankar sa...

När jag i början av 60-talet gick i söndagsskola så samlade vi in pengar till fattiga afrikaner. Senare så samlade vi pengar i skolan till fattiga afrikaner. När mina barn började skolan på 80-talet samlades det pengar till fattiga afrikanska barn. När nästa kull började skolan på 90-talet samlades det fortfarande pengar till fattiga afrikaner. under 2000-talet samlade mina yngsta barn pengar till fattiga afrikaner och då slutligen, nu samlar mina barnbarn in pengar till fattiga afrikaner. Man undrar ju när kommer alla de pengar som samlats in att ge effekt eller är det som så att de insamlade medlen stannar i Sverige/Europa så få de stackars afrikanerna fortsätta att vara fattiga.

Steve sa...

1994 var BNP per capita US$ 16.900 i Sverige, och US$ 16.500 i Singapore.
2013 var siffrorna US$ 41.900 i Sverige, och US$ 61.400 i Singapore.
(Siffrorna från World Almanac 1995 resp 2014.)

I Kina har siffrorna gått från $360 till $9.300.
I Indien från $270 till $3.900. (I Chile från $2.550 till $18.700.)
Men i t.ex. Mali bara från $265 till $1.100.

För en del år sedan ville många ta bilen från Marocko och köra söderöver, ned till Mali och (förslagsvis) Nigeria.
Det där låter man nog bli idag. Ni vet ju varför?
Johan Gustafsson kidnappades 18-11-2011 av Aqim [Al-Qaida] i Timbuktu, Mali. Han är ännu inte fri.

Anonym sa...

Han verkar inte vara intressant nog för att få stöd från den sionistiska median ni vet DN,Expressen m .m .m .m.......Han kommer att halshuggas och svenska staten kommer att andas ut, tro mig.Nåt annat var då spioner skickas in och räddas då de hamnar hos muhammedanska sk krigare.

Knute sa...

Snarare islamistisk media. Svenska journalister begriper inte att Israel har rätt att existera och försvara sig.

Skicka en kommentar

Vi uppskattar dina kommentarer men kan bara publicera dem om du skriver namn eller signatur! Det går annars inte att veta vilken Anonym man diskuterar med.