För många år sedan läste jag en bok med titeln ”Angående möjligheten och önskvärdheten av fred. Rapport från en forskargrupp vid Iron Mountain” [sv. övers. Rabén & Sjögren, Stockholm 1968]. Jag minns att rapporten förde fram en del häpnadsväckande synpunkter om krig och fred och genast dementerades av ledande kretsar i USA. Man koketterade också med att belysa frågan ur ett ”vetenskapligt” perspektiv och ”bortse från alla värderingar, till exempel alla estetiska och moraliska värderingar . . .” (sid, 34-35 i sv. övers.), vilket naturligtvis imponerade på ett ungt sinne, men undvek begrepp som ”frihet" eller "mänskliga rättigheter”.
Genom ett mycket kritiskt kapitel i boken ”The Creature from Jekyll Island, A second look at the Federal Reserve” av G. Edward Griffin - faktiskt den enda bok som ägnas ett helt kapitel i Griffins 600 sidor långa redogörelse om Federal Reserve - blir jag åter påmind om rapportens betydelse.
Själva arbetet med rapporten omgavs av mycket hemlighetsmakeri och den var aldrig tänkt att offentliggöras. Men en av medlemmarna i forskargruppen hade inte samvete nog att låta den förbli hemlig utan läckte till journalisten Leonard Lewin, som publicerade hela rapporten 1967 [Leonard Lewin, ed., Report from Iron Mountain on the Possibility and Desirability of Peace (New York: Dell Publishing, 1967)]. Historien är i korthet denna:
I augusti 1963 bildades en "Specialkommitté” bestående av 15 ledande men anonyma vetenskapsmän och kulturpersonligheter. Hur dessa valts ut och av vem eller vilka är också höljt i dunkel men det hävdas att USAs försvarsminister Robert McNamara intog en ledande roll. Under några år i början på 1960-talet träffades de regelbundet en helg i månaden under två och ett halvt års tid på olika hotell och konferensanläggningar runtom i landet, aldrig på samma ställe eller ens i samma stad. Rapportens namn kommer sig av att Hudson Institute, som 1961 skapats av militärstrategen Herman Kahn, där de höll det första konstituerande och det sista avslutande mötet, har sitt säte vid foten av Iron Mountain i Croton-on-Hudson, New York.
På grund av händelseutvecklingen under de senaste 50 åren - kanske tydligast under president Obama - får rapporten vid en förnyad genomläsning nytt liv och framstår som en väl genomtänkt och ondskefull framtidsplan från diverse maktcentra i USAs ledning - vilket också Griffin hävdar - framförallt vad gäller miljörörelsen, behandlingen av nationalitetsbegreppet och behandlingen av dissidenter.
Krigets betydelse för en nation
"Krigssystemet har inte bara varit nödvändigt för nationernas existens som självständiga politiska enheter, utan har har varit lika oundgängligt för deras stabila politiska struktur. Utan detta har ingen regering någonsin kunna få lugn i sin "legitimitet" eller rätt att styra sitt samhälle. Möjligheten av ett krig ger känslan av en yttre nödvändighet utan vilken ingen regering kan förbli vid makten någon längre tid. Vår historia visar på den ena händelsen efter den andra där en regims oförmåga att göra krigshotet trovärdigt lett till dess upplösning, av privata intressens krafter, av reaktioner på sociala orättvisor eller av andra upplösande samhällselement. Samhällets organisation för möjligheten av ett krig är dess huvudsakliga politiska stabilisator . . . Det har möjliggjort för samhällen att upprätthålla nödvändiga klasskillnader och det har säkrat medborgarnas underordnande under staten genom den kvarvarande krigskraften som innefattas i begreppet nationalitet." (sid. 39, 81).
Enligt ”Specialkommittén” har således krig tidigare varit enda möjligheten att få ett folk att sluta upp kring sin regering. Men i fredstid blir de förbittrade på höga skatter, varubrist och byråkratiska ingripanden. När de inte längre respekterar sina ledare blir de farliga. Ingen regering kan sitta kvar någon längre tid utan yttre fiender och väpnade konflikter. Vid en övergång till ”fred”, som av oförklarliga skäl tas upp mitt under det kalla kriget (Kubakrisen etc.), blir det angivna syftet för ”Specialkommittén” att undersöka olika sätt att "stabilisera samhället" . Men då ”samhället” används synonymt med "regeringen" och ”stabilisera” synonymt med att "bevara”, blir det ganska klart att syftet var att analysera en regerings olika möjligheter att behålla makten, olika sätt att kontrollera medborgarna och förhindra dem att göra uppror, anser G. Edward Griffin.
En ny definition av fred
Man menar vidare att vi nu befinner oss i en ny historisk period då alla nationer kan avväpnas och en ny världsregering kan styra hela världen med hjälp av en världsarmé, vilket definieras som ’fred’. "Ordet fred, såsom vi använt det på följande sidor . . . innefattar total och allmän avväpning." (sid. 9). ”Eftersom det är ett historiskt axiom att förekomsten av varje form av vapenmakt garanterar att den kommer till användning, har vi använt ordet ”fred” som en synonym till avrustning. I samma bemärkelse är ”krig” synonymt med begreppet nationsmedvetande. Krigets eliminering innebär oundvikligen eliminering av nationell suveränitet och av det traditionella nationsbegreppet . . . Krigssystemet har inte bara varit nödvändigt för nationernas existens som självständiga politiska enheter utan har också varit lika oundgängligt för deras inre politiska struktur. Utan detta har ingen regering någonsin kunnat få sin ”legitimitet” eller sin rätt att styra samhället sanktionerad. . . (sid. 51) . . . fungerat som den sista stora spärren mot utplånandet av den nödvändiga sociala klassindelningen . . . Om krigssystemet avskaffades, skulle man uppenbarligen genast behöva ett nytt politiskt maskineri för att fylla denna livsviktiga underfunktion . . .” (sid. 52).
Oberoende nationer skall således inte längre existera och regeringar inte längre kunna föra krig. Numera skall det bara finnas krigföring av världsarmén mot politiska uppstickare, men detta kommer att kallas "fredsbevarande insatser". Det spelar ingen roll hur mycket som förstörs eller hur mycket blod som flyter, kulorna är "fredliga" kulor och bomberna - även atombomber om det blir nödvändigt - "fredliga" bomber.
Att hitta ett trovärdigt globalt hot
Sedan reses frågan om vad som skall kunna ersätta krigen. Enligt ’Specialkommittén’ kan det inte finnas någonting som kan ersätta krig om det inte har följande tre egenskaper: det måste vara ekonomiskt slöseri (finanseliten måste ha lika hög avkastning som genom det militär-industriella komplexet); det måste utgöra ett trovärdigt hot av stora mått (för att folk skall sluta upp kring sin världsregering); det måste ge en logisk ursäkt för tvångstjänster åt regeringen (dissidenterna måste hållas i schack).
Man skriver:
”. . Socialt sett är den viktigaste av dessa drivkrafter individens psykologiska motiv för en lojal inställning till samhället och dess värden. Lojalitet kräver en sak att kämpa för, och en sådan sak kräver en fiende. Så mycket är dock uppenbart - det avgörande är att fienden måste förefalla verkligt skräckinjagande. Allmänt sett måste den förmenta makt hos ”fienden”, som motiverar individens känsla av lojalitet mot samhället, stå i proportion till samhällets storlek och sammansatta karaktär. Idag måste givetvis denna makt vara av aldrig skådad omfattning och hemskhet . . . (sid. 54-55) . .
Den måste rymma verklig risk för verklig personlig förintelse och detta i en omfattning som överensstämmer med de moderna samhällenas storlek och invecklade beskaffenhet. Nyckelordet är trovärdighet . . . Förekomsten av ett godtagbart hot är alltså väsentlig för den sociala sammanhållningen liksom också för accepterandet av den politiska makten. Hotet måste vara trovärdigt. Det måste vara av en storleksordning som är förenlig med det hotade samhällets invecklade beskaffenhet, och det måste åtminstone förefalla att gälla samhället i dess helhet” (sid. 56-57).
Man ansåg för det första att detta passande hot inte behövde vara verkligt för att kunna tjäna som en global fiende. Ett verkligt hot vore naturligtvis bättre, men ett påhittat kunde fungera lika bra, såvida man kunde övertyga massorna om att det var verkligt. Folk tror mera på vissa uppdiktade sagor än på andra. Och trovärdigheten är viktigare än sanningen. Man diskuterade fattigdom, som dock inte ansågs tillräckligt skräckinjagande. Stora delar av världen upplevde redan fattigdom. De som ännu inte upplevt det skulle bara rycka på axlarna åt det - sådan ser världen ut. Invaderande utomjordingar diskuterades också på fullt allvar, men reaktionerna ansågs för oförutsägbara. Hotet ansågs inte tillräckligt "trovärdigt".
Miljöförstörings-modellen
Detta blev det slutgiltiga förslaget. Detta hade störst möjligheter att lyckas eftersom man redan då kunde peka på luft- och vattenföroreningar. När rapporten skrevs hade man inte ännu funderat över terrorism som ett substitut för krig. Sedan dess har det blivit det viktigaste av dem alla. ”Förvänta er inte att det skall besegras av Fabianist-socialisterna. Det tjänar deras syften alltför väl”, skriver G. Edward Griffin.
"Trovärdighet är faktiskt problemets kärna när det gäller att utveckla ett politiskt substitut för krig. Det är därför som förslagen om rymdkapplöpning, som på många sätt är så väl anpassade som ekonomiska substitut för krig, inte räcker till. Det ambitiösaste och mest orealistiska rymdprojekt kan inte i sig själv generera ett trovärdigt yttre hot. Det har med hetta hävdats att ett sådant hot skulle erbjuda det "sista bästa hoppet om fred", etc. genom att förena mänskligheten mot faran för förintelse av "varelser" från andra planeter eller från den yttre rymden. Man har föreslagit experiment för att testa trovärdigheten av hotet om en utomvärlds-invasion; det är möjligt att några av de mera svårförklarliga "flygande tefats"-incidenterna från senare år faktiskt varit tidiga experiment av detta slag. Om detta stämmer, så kan de knappast ha bedömts som uppmuntrande." (sid. 66).
"När det gäller att bygga upp ett trovärdigt substitut för krig . . . så måste 'den alternativa fienden' behöva innebära ett mera omedelbart, påtagligt och direkt kännbart hot om förstörelse. Det måste rättfärdiga behovet att ta och betala ett 'blodpris' i vida områden av mänskliga angelägenheter. I detta avseende vore de möjliga ersättningsfienderna som nämnts tidigare otillräckliga. Ett undantag skulle vara miljöförstörings-modellen om hotet mot samhället, som detta utgjorde, vore verkligt överhängande. De påhittade modellerna skulle tvingas lägga vikt vid extraordinär överbevisning, som understryks av ett inte obetydligt verkligt skördande av liv . . . Det kan t. ex. hända att omfattande miljöförstöring eventuellt kan ersätta möjligheten av massförstörelse genom kärnvapen som det huvudsakliga hotet mot artens överlevnad. Föroreningen av luften och av de viktigaste källorna för mat- och vattenförsörjningen är redan ganska långt gången och skulle vid en första anblick te sig ganska lovande i detta avseende; det utgör ett hot som endast kan tacklas genom social organisation och politisk makt . . .
Det är sant att föroreningshastigheten kunde ökas inom vissa områden i detta syfte . . . Men under senare år har det skrivits så mycket om problemet med nedsmutsningen att det är högst osannolikt att ett program för avsiktlig förgiftning av miljön skulle kunna genomföras på ett politiskt godtagbart sätt.
Oavsett det faktum att många av de möjliga alternativa fiender som vi har nämnt må tyckas osannolika, så måste vi betona att en av trovärdig kvalitet och storlek måste hittas om en övergång till fred någonsin skall bli verklighet utan socialt sönderfall. Enligt vår bedömning är det troligare att ett sådant hot måste uppfinnas.” (sid. 69-70).
/SB
